torsdag 23 december 2010

The destiny of Earth

This is a short popular summary of the physical process of this planet, the Earth, on which we live.

Two billion years ago the "Big Bang" happened. Two billion years from now the Sun will implode and create a neutron star. That will cause the Sun to attract/swallow the whole planetry system containing the Earth and the other well known planets.

Ref 1: http://www.nasa.gov/worldbook/blackhole_worldbook.html
Ref 2: The book ”Until the sun dies” by Robert Jastrow.

lördag 11 december 2010

What I had better remember....

All stuff around us, even time itself of course and all the words and signs, everything, has been invented by creative or crazy individuals.

lördag 4 december 2010

Pater Noster

Traduction latine utilisée dans la liturgie catholique [modifier]

Pater noster, qui es in caelis
Sanctificetur nomen tuum;
Adveniat regnum tuum;
Fiat voluntas tua
sicut in caelo et in terra.
Panem nostrum quotidianum da nobis hodie,
et dimitte nobis debita nostra
sicut et nos dimittimus debitoribus nostris
et ne nos inducas in tentationem
sed libera nos a malo.
Amen

Traduction française utilisée dans l'Église catholique avant 1966 [modifier]

Notre Père, qui êtes aux cieux ;
Que votre nom soit sanctifié ;
Que votre règne arrive ;
Que votre volonté soit faite sur la terre comme au ciel.
Donnez-nous aujourd'hui notre pain quotidien (ou : de ce jour).
(Et) pardonnez-nous nos offenses, comme nous pardonnons à ceux qui nous ont offensés.
(Et) ne nous laissez pas succomber à la tentation.
Mais délivrez-nous du mal.
Ainsi soit-il.

Traduction française dite « œcuménique » [modifier]
Il s'agit de la version utilisée dans l'Église catholique après Vatican II, dans de nombreuses communautés orthodoxes et dans la plupart des communautés protestantes depuis 1966.

Notre Père, qui es aux Cieux,
Que ton nom soit sanctifié,
Que ton règne vienne,
Que ta volonté soit faite
Sur la terre comme au ciel.
Donne-nous aujourd’hui notre pain de ce jour,
Pardonne-nous nos offenses
Comme nous pardonnons aussi à ceux qui nous ont offensés,
Et ne nous soumets pas à la tentation,
Mais délivre-nous du mal.
(Amen.)

Amen.

Certaines communautés francophones de l'Eglise orthodoxe utilisent la version dite « œcuménique » (toutefois, en remplaçant souvent « mal » par « Malin »), d'autres communautés préfèrent cette autre traduction :

Notre Père qui es aux cieux
Que Ton Nom soit sanctifié,
Que Ton Règne arrive,
Que Ta Volonté soit faite sur la terre comme au ciel.
Donne-nous aujourd’hui notre pain substantiel
Et remets-nous nos dettes comme nous remettons à nos débiteurs,
Et ne nous soumets pas à l’épreuve,
Mais délivre-nous du Malin.

On the source of change

To live a life with constant makeover, change, transformation and metamorphose is tedious indeed.

The source of changes in my life, id est every imaginable one, the source has been and will always be associated with Pervigilium Veneris and "Cras amet qui nunquam amavit; quique amavit cras amet."

Qu’il aime demain, celui qui n’a jamais aimé.
Celui qui a toujours aimé, qu’il aime demain.
Voir le livre, par Marcel Brion, "De l’autre côté de la forêt".

fredag 26 november 2010

Quoi de neuf?

Qu’allait-il chercher qu’il ne connût déjà? /Marcel Brion

torsdag 18 november 2010

The winds always blow...

From where the wind comes and where it blows we know nothing but that the clouds are blue. Sentiments are spiritual winds...

tisdag 16 november 2010

It's applicable for dogs, children, adults

The most interesting is always a little bit outside the very end of the leash.

söndag 14 november 2010

Don't panic!

Adults now and then get themselves into the panic room and all sorts of other hysteria (with Jodie Foster). It's really quite normal.

lördag 13 november 2010

Street fighting

They don’t imagine, not even for the twinkle of the eye, that this life is an enormous duel, a street fighting of the worst possible sort, from the very beginning to the last sigh in the end. No one will be spared. They will all be killed.

Ref. See for yourself and read Baudelaire Les Fleurs du Mal

fredag 12 november 2010

A little story from WW2

In our tenement house we have common laundry rooms with washing machines, centrifuges, dryers etc. Perfect I would say.

I met a small woman there, very fragile and quite old. She said something and I asked her: Are you from Czechia? She looked very surprised and said Yes, I lived in Czechia as very young, but we soon moved to Germany. I lived in Berlin during the World War II, during all the bombings of civilian blocks by the English and the US, I know how they bombed all the cities. It was completely horrible and lots of friends died. I don’t like US because of that. Ever since, up to now, US still bombs civilians in lots of countries. It's for our freedom every guy in US tells us. But what about the freedom of the other guys then? In EU very few has any sympathy whatsoever for US, as a matter of fact.

For 50 years ago, she said, we were tricked into moving to Sweden. We would never have done it if we had known how very poor it was here.

That was a nice Lady with a terrible destiny. I hope to see her again but I'm pretty sure I will not. That's life!

torsdag 11 november 2010

Cyril Collard

We need realism: Imagine you have a son of about 30. He’s very clever and is a coming star in the film industry.He asks you to read his new book. He tells that he has HIV and will soon die. He tells a story of his wicked underground life in Paris. It is fascinating and disgusting as well. Read the book and see the film. Cyril Collard: Les nuits fauves, 253 pages.

torsdag 4 november 2010

The Extensialism

By reading Sartre and his Existensialism I learn to do things in a more intellectual and rational mode and and maybe avoid the rat traps, but still enjoying the cheese.

lördag 30 oktober 2010

Love is like a shining silver coin that adults looks for everywhere...

Of course love is attainable and will be attained. Of course but only in retrospect, by reflexion. But of course if someone asks you if you love you will respond at once, yes I love. Then you will smile and feel the hilarious gratitude.

Ref. L'étre et le néant by Sartre chapter 3, Le cogito, prereflexif, l'étre du, percipere. To read Sartre is always an aha-experience.

Love is like the ghost that everyone talks about but few have seen but at very rare instances. When Love appears then it is obvious who the Master of Life is. No doubt at all.

Love is absolutely natural for youngsters. I didn't even think of it when being young. It's quite natural and life couldn't be elseway.

When you start thinking about love then your already an old guy.

torsdag 28 oktober 2010

Find out your limits!

I'm very worried! Some guys say that anybody can do anything. That's fraud and cheating. We have very little intelligence, we have to be pleased with a common life. An idiot called that the optional life. Disgusting to think lika that.

The penguin; my favorite.

On terra firma he behaves with great dignity, he stalks like the ghost in Hamlet.

In the sea he is the most clever swimmer, he dives to big depths and moves elegantly and vigilantly like a seal or a dolphin.

The most funny of it all is that there is a DVD series called "Pingo" to much amusement to my kids, grandchildren and myself. Gosh how funny!

måndag 25 oktober 2010

The flow

I love the laminar flow
The calm and steady pressure
Sometimes increasing joy and pleasure
to unexpected and inimaginable limits

I fear the terror of turbulent flow
Imminent danger to my soul and body
Like when ligthning and thunder roars
I walk away and hide myself

söndag 24 oktober 2010

The toolbox

Love is just a tool in the toolbox of Nature to achieve something natural. Just like hate. Our nose was made to put our glasses on and love to attach our life onto, id est Cause and Effect.
Ref. Candide by Voltaire

Our fate

In the tiny boat, with oars and a sail,
he moves about on the infinit ocean.

Above the sun burns ruthlessly or the thunder roars,
below the sharks are circling in his track.

Where the wind, the currents, the tempests
will push him he knows nothing about.

His interior mind is a vast ocean,
where his thoughts are like flocks of dolphins.

Maybe he is a soul, a soul with another life,
but this one to be destined by the others.

torsdag 21 oktober 2010

The wind blows

From where the wind comes and where it blows
we know nothing but that the clouds are blue.

onsdag 20 oktober 2010

The buds

In my interior cave there is a tiny garden
at the feet of the dreaming marble seraph
bunches of fragile pale violets in crevisses
buds of love to be nurtured and protected.

lördag 16 oktober 2010

Your chance is now!

Everywhere I have been told as follows: Now you have your only chance, act! Now or never!

The truth is: He who acts instantly as he has all the powers and double that will win.

Some other truth: The true meaning of thinking is to stop acting and achieving. He who thinks and reflects has lost and will disappear.

Take part in a great sport event to see the truth of my saying: Take part in an elite cycling event over 180 km and you will learn how it is. You will certainly not get several chances. There are the same rules everywhere in life where I have been.

True Knowledge is the only way

The university is the only place to learn more and where to find out how things work
Geometry, math, statistics are elementary building blocks to start with and after that Science.

måndag 11 oktober 2010

To be or not to be

The present tense - That's where it's important to be, it's the unique place - To drop everything else to be there.

söndag 10 oktober 2010

A more true description

Our brain is a bush in our head. The bush can grow a little bit but so far it has stayed within the head. Our soul is what runs about in that bush, madness, obsessions, fobies of various types. Well, its not much to lol about.

On se sent pris d'angoisse …

Avoir une âme, une énergi, quelque chose de plus léger que la chair et qui s’échappe, se fonde dans l’éspace et laisse le corps seul dans son étau. /Anne Philipe

måndag 4 oktober 2010

Do one thing!

A very great problem is that everybody tries to do everything all the time. The stress factor is great.

Wouldn't it be enough to do just one thing, but do it carefully and thoroughly, the one essential thing.

Why isn’t it enough to live calmly and don’t aspire for the unattainable? Why do guys wish for the impossible all the time?

However long the stepladder is, the unattainable will not be reached. Especially if it doesn't stands against the right wall. The longing will surpass all means.

Ref. Jean Follain

söndag 3 oktober 2010

Rush on!

Wake up! Time is rushing on, it never waits for me and my dreaming Achieve now, later on it will be too late.
Then later, sitting on the platform in the rain waiting for the next train that will never come, we will have all the time in the world, we can sit there and miss it all. Like in Hamlet when the King speaks in Scene II of the dead brother they grief and woe.
“Yet so far hath discretion fought with nature
That we with wisest sorrow think on him”.

Benchmarking

Every age has its own benchmarking! Benchmarking is useful to know everything about. Indeed it is. Google for it.

torsdag 23 september 2010

Universe is infinite

A wise man never ends his days!

söndag 19 september 2010

Don't help!

Don't help people if they don't seriously ask you for it! They may be offended and very angry.

Don't put your nose into other peoples business.

tisdag 14 september 2010

Breakthrough with Tony Robbins

See www.youtube.com Tony Robbins “Why we do what we do, and how we can do it better”

Gosh, this is an important fella! Important message! It’s my cup of tea. I share it with you.

This video is an aha event for me that I will listen to many times. It gives the scope of doing in a fantastic way. There are lots of videos with Tony Robbins on youtube. Fine, I will listen to all!
I will search for books as well. See http://www.tonyrobbins.com/

To change one´s attitudes it's necessary to change the sim card. That's not easy!

The old farmer knows very well that few things change but the weather.

Every brave guy, understanding that there are great dangers involved, could find out his limits, the best and the worst.

We had better adapt to the circumstance that we are also created and shaped by the others, by the possibilities and the timing created by them (Simone Signoret).

fredag 10 september 2010

¿Cómo murió Cleopatra?

Bella e inteligente como pocas, Cleopatra VII, la última reina del antiguo Egipto, forjó su leyenda con tal intensidad que el cine y la literatura cayeron rendidos a sus pies. Siglos y siglos después de su existencia, Cleopatra sigue despertando admiración, hasta tal punto que incógnitas como la de su muerte aún hoy son objeto de debate.
www.saberia.com

torsdag 9 september 2010

Rosy colors, but ....

Only a psycho doesn't worry! We live in a very dangerous world, fatal in the end.

onsdag 8 september 2010

To feel humble

I feel humble to the degree that my stomach aches, that’s a very special feeling. See the novel “Elise or the true life” by Claire Etcherelli. The true name of it is "Elise ou la vraie vie". I guess that French or English is the same for the well educated people of fb. Rgds,

söndag 5 september 2010

I don’t criticize, I establish...

Let’s establish how life was for some guys a few years ago. It was like Dante’s inferno or the joy by Georges Bernanos. Hard labor work, black long days with continuous thunder in the sky, no fine education was ever offered to labor class children in those days. The book Elise or the true life by Claire Etcherelli paints this in broad sweeping brushes and many minute details.

Such a Life was not a dream in rosy color and perpetual squeezing of cuddle toys. No soft voices anywhere, shrill insisting demanding voices everywhere. A bitter fight that lasted to the end of every possible endurance. A reality that was the opposite to an inspirational dream, a nightmare it was.

Such was the life of my late father that I Honor on the Father’s Day.

onsdag 1 september 2010

Who made us? The others of course!

You have hesitated very much to tell your memories: “My memories don’t belong to me”, You say. Simone Signoret: It isn’t my memories that don’t belong to me, it’s my life! I consider that one is made by the others and on the moment one tells about oneself one tells about the others.

lördag 28 augusti 2010

The lake Siljan in Sweden

Google for the lake Siljan in Sweden: The lake is located around the southwestern perimeter of the Siljansringen (Siljan Ring), a circular geological formation which was formed 377 million years ago in the Devonian by a major meteorite impact.

Where were our ancesters then, 377 million years ago?

Some guys do believe our history started 2000 years ago. That's very foolish!

onsdag 25 augusti 2010

Dialog

Mistakes are only made by amateurs in bargaining. Dialog is the key to success.

Adults and kids are equals. Learn to negotiate and dialog with the kids. Treat the kids like equals, be serious, behave, listen… Use the voice as the perfect tool it is.

Never scream and shout to anybody!

Positive actions give positive results. C’ést fait accompli.

måndag 23 augusti 2010

Creative idea by Albert Camus

I sometimes think upon what the future historians will say about us: “Modern man committed adultery and read the newspapers”. After that strong definition I dare say that the matter can be closed. / by Albert Camus

fredag 20 augusti 2010

Things pass on!

Hello, when we are old enough to pass on then we have forgotten everything in life. That's normal!

The summary of all Changes in life makes up a mess like London Underground. You never know where it will end. To tell that you were the pilot makes me lol.

måndag 16 augusti 2010

What is love really?

The play ‘Phèdre’ on verse by Jean Racine contains a plausible description of love. I always think on and memorize that majestic tragedy applicable to the lives of so many. We will, in my opinion, only learn from tragedies! Another splendid, but quite different, example of love is ‘The Lover’ by Marguerite Duras. Love is, in my mind, an instant consciousness and open-ended, unprejudiced. It’s part and parcel of our eyesight. Love has, in my opinion, nothing to do whatsoever with the reflexive consciousness and mutuality.

I’m talking of my own true feelings, not of the roles we can always choose to play in our daily life or in the theater of life.

We can always choose to play various roles in our daily life or in the theater of life. We pretend. But sometimes life catches up on us.

Reference: See the book 'The existance and the liberty' by J.P. Sartre.

We always dream …

We have been built by a Dreaming material are the words by William Shakespeare.

Our mind with its many thoughts and dreams about fairies and ghosts is like an enchanted golden box with many multicolored butterflies in it. Stillness seldom prevails there, some butterflies always move about. Nobody can predict which butterfly will move about … One which is a fairy or the other which is a ghost, or several at the same time.

Fairies and ghosts are as the air, invulnerable,
And our vain blows malicious mockery.
(see Hamlet, Act 1, by W Shakespeare)

What else can we do but dream?

lördag 14 augusti 2010

The ultimate success for me!

I’m glad to the point of lol when I see that my children manage themselves in all stages of life. Total joy!

A proposal for an adventure

Do you want an excellent experience? Spend a week in Taizé in France. Taizé is a very big monastary and community (google on it) which receives guests, especially young people. My daughter and her husband and other young leaders, a bussload, are there this week, they will return to Sweden tomorrow after a thrilling week.

The travel to Taizé is within the framework of the Swedish Church and their work with and for youngsters.

The camel and the floating logs

When you look on it from a distance it is very impressive indeed. When you are close to it it is nothing at all. /Short version by me of a fable of La Fontaine.

Fable Livre IV X

torsdag 12 augusti 2010

Talent is what counts!

Talent, capability, that’s the all important question everywhere. Especially in science like math, mechanics, stress and strain, physics, human design etc where I have made my humble work.

Everybody can do it, but only to a certain individual level, if they really want, but they really have to stretch their talent to the absolute limit, “The sky is the limit”. But there is no end to the knowledge Universe of true Science. True Science according to our University plans.

lördag 7 augusti 2010

The only optional alternative!

What else can we do but dream?

onsdag 4 augusti 2010

Some guys do remarkable things

My son in law is a genius designer and carpenter. When he looks on something, even the most complicated structure, he knows instantly how he shall make it again and improve it. He never needs a drawing, his eyes and head are enough. Now I know two such fabulous persons, with enormous capabilities to visualize, leading there own companies. Talk is superfluous!

tisdag 3 augusti 2010

Thoughts & thinking

A thought which does not result in an action is nothing much, and an action which does not proceed from a thought is nothing at all. /Georges Bernanos

On peut étre aussie attaché à des futilité qu'a autre chose. /Francoise Sagan

A man has to know his limitations. /by Dirty Harry

Agent Hunt is far better than Bond. /see the DVD film PR

söndag 1 augusti 2010

The Law of Jante

People could read the most famous of Scandinavian authors, Aksel Sandemose: 1933, A Fugitive Crosses His Tracks. Including the law of Jante. Then we will be on the right track about relations between guys.

People should avoid lots of mumbo-jumbo about hope, love and dreams and see the reality in which we live every day.

fredag 30 juli 2010

Quick thinking … and an excellent photo memory … helps.

Advanced Math, chess theory, philosophical essays are interesting to me to exercise my brain power. To understand the scope and the limits, the finite and the infinity, of Nature and various theoretical methods. The more knowledge the better.

Everyday business, chores as well, is not seldom a sort of "Lightning chess". Then the outcome, success or failure, depends mainly on what’s in the spine. No time for pondering and making a detailed analysis of anything at all. Just quick draws!

School kids, students, yes everybody, use a similar model of ‘Just quick draws’ to survive the all important next exam. Then after the exam they forget the whole previous mess to concentrate on the exam after that … It’s an important art to be able to drop things .. No one learns anything just for life .. The chase is on. Good marks, that’s what counts!

Guys have various arguments for their cognitive process, i.e. what, when and how to learn. The capability of the photo memory is very important for the selection of study method. It’s an elective principle. Compare the Essay called Morality and Art by Philippa Foot to which I refer to inform what an elective principle is supposed to be.

Some arguments students have during exam periods when they concentrate on essentials and refuse learning other things could be: There’s no time really just now for other matters! No use of learning other things just now, maybe later! The principle of necessity is applicable.

Most guys have good Rational thinking under very pressing conditions, the factor of time is always the limiting factor, that nearly bust them.

Knowing to use Power Point effectively is certainly more important.

When I visited Montreal in Canade I bought my first book of Samuel Beckett called MOLLOY, after that En attendant Godot, then COMMENT C’EST.

Montreal is the most interesting city I know.

tisdag 27 juli 2010

The ladder of life

"Midlife is when you reach the top of the ladder and find that it was against the wrong wall." Joseph Campbell

Campbell may have been referring to the career ladder but his statement applies to whatever "ladder" you are on. It may be the ladder of marriage or family. It may be the ladder of a unique goal you are pursuing. Or, it may be the ladder of personality development. If Campbell is right then a great many people in our society are soon to be frustrated as they near the top of this ladder and begin asking that all important midlife question, "Is this all there is?"

http://lessonsforliving.com/ladder_of_life.htm

I would prefer to say that the wall may be the right one, but the ladder wasn’t long enough. I would also tell that I am a different guy than Mr Campbell. Instead of the question, “Is this all there is?” , I would say that there is far too much here of everything. Bernard Shaw writes that we need to live here several hundred years to understand this complicated world. That’s true. I will not elaborate on this evidence.

fredag 23 juli 2010

Dreams and wishes are serious things...!

We have been made up of a dreaming material, says Shakespeare.

Wouldn't it be a good idea to realize Dreams and Wishes? Maybe it will be important for the future…?

What we achieve every day will disappear fairly quickly from our minds into eternal oblivion, but ... later on we will regret having left the Dreams unfulfilled. The things we will remember, our minds will be cramped by them, are the things we didn’t do, the opportunities we didn’t take or left, the Good Deeds we didn’t do. There are lots of them! Like old collectibles in the garage, in the basement or wherever we put them. It’s a kind of curse!

It’s a kind of blessing as well letting the Dreams and Wishes remain unfulfilled, though they make us feel ill at heart. It’s like having collections of statues, in black and white, in the mind. We will always remember them or rather, they will never let us forget them.

Our actions, thinking and sayings today will maybe decide what Fantasies will haunt us in the future.

Ref. Racine Bérénice and William Shakespeare

tisdag 20 juli 2010

Advance… or be left behind…

I’ve learned, Veni, Vidi, Vici, that the Energy, Force, Momentum I need for my perpetual advancement is obtained from the Good Angel and Holy Godess named Interest.

But the Good Angel, in whose heels I’m, is followed by a shadowy ghost, a scary indescribable monster, now and then mumbling “You could be Left Behind”. I hate the thought of being left behind, alone by myself and the monster, in the dry and lifeless dessert. Just the thought scares me, it doesn’t matter whether the circumstance is bright or lousy, to advance, to go on steadily...from the dark into the unknown dawn.

The main heading is one aspect of the harsh realities of the principal of necessity within the labor market and various fields where knowledge and ability counts…Each individual must adapt to another principal, namely the principle of division of labor.

The only thing that stands between you and your highest ideals and every desire is Fear, Uncertainty and Doubt (F.U.D.). Don't FUD your way to failure. Free yourself to success. By Warren Henningsen

People may forget what you have said, and people may forget what you have done, people however, will NEVER FORGET how you made them feel. :) ♥ By Nina Kovacs

måndag 19 juli 2010

The Myth of Sisyphus

The Myth of Sisyphus is a philosophical essay by Albert Camus. It comprises about 120 pages and was published originally in 1942 in French as Le Mythe de Sisyphe; the English translation by Justin O'Brien followed in 1955.

In the essay, The Myth of Sisyphus, Camus introduces his philosophy of the absurd: man's futile search for meaning, unity and clarity in the face of an unintelligible world devoid of God and eternal truths or values.

Does the realization of the absurd require suicide? Camus answers: "No. It requires revolt." He then outlines several approaches to the absurd life. The final chapter compares the absurdity of man's life with the situation of Sisyphus, a figure of Greek mythology who was condemned to repeat forever the same meaningless task of pushing a boulder up a mountain, only to see it roll down again. The essay concludes, "The struggle itself...is enough to fill a man's heart. One must imagine Sisyphus happy."

The work can be seen in relation to other works by Camus: the novel The Stranger (1942), the play Caligula (1945), and especially the essay The Rebel (1951).

Albert Camus received The Nobel Prize in Litterature 1957.

tisdag 13 juli 2010

Change habits … Advance…I

Hypothesis: To change habits and habitual thinking is nearly impossible, at least very difficult. That’s the real enemy to every type of change. The easiest way to change something is to consult a shrink or a therapist. The more educated and the older the more rigid.

Thoughts can be transcendental i.e. they can be transformed into practical actions. There are many ways to advance, and to get multiple benefit from it. I would like to become a coach of some sort, I imagine that, that would benefit my beloved ones very much. Here are som other examples.

Suddenly, without any warning whatsoever pcs might implode, crash, in a twinkle everything’s gone with the wind. My USB-memories backup the computer hard disk and the Word files I write before I copy them to my blog. Analogically, my own blog helps me to express my thoughts, ideas, modes of reasoning ... it’s a sort of personal backup…

Advance…instead of harping on the same old string… whatever harping there is. For instance learn to bargain and negotiate professionally before, before it’s really urgent. Sooner or later that skill will be needed.

I have discovered a great step to improve: I have finally decided to read "Getting to yes, negotiating agreement without giving in" By Roger Fisher and William Ury. I regret now I didn't read it long ago. There are several books by those gentlemen worth reading to get down to essentials. The effect of those books may be a beginning or continuation to reprogramming of the personal BIOS. Those genuine books are some sort of chemistry for crib-biters…!

Old people are nearly always right. Curiosity disappears with age, that’s for sure? Old people seldom expose others to embarrassment and they have learned the difficult art of social competence. For instance how to tell foreigners to pay heed to something or to inform them about interesting places, events etc...

Ref. See the book The Fall by Albert Camus.

lördag 10 juli 2010

About Art

I love beautiful and artful, natural and conceived, imagined and virtual, things and creations as well as designs. They are remarkable in my eyes, they astound me. They take my breath away. I call them true art. They inspire my sense of imagination and space, they live in my mind. Any person informed about Art would ask me: What do you mean? Then I would answer: I will show you when I perceive it.

A kaleidoscope is like that! The pearls, the small bits of multicolored glass, always form new enjoyable and surprising patterns.

In a sneak peak, in a blink of the eyes, with the speed of a lightning, everything is weighed and measured, estimated and valued. Then it’s completely certain what we prefer and even what we love. Instantly, but covertly, accepted or rejected. The sneak peak is completely out of the will power and checks uncontrollably everything popping up all the time. All the reasoning, talking, following afterwards is just nice entertainment to peak again or an excuse to get out of the place as quickly as possible. God help me out of here! Sometimes two different sneak peaks meet and weld together, that’s instant love.

The first sneak peak, during a nano-second, decides it all and it's impression and value stays, it will not be forgotten nor changed. However much you ponder it, tear and gnaw it, there will be no change...

The other day I saw a young Lady at the parking lot, she moved briskly and she looked like a fairy. Do you know the famous poem by Baudelaire? Gosh. It was perfectly like that.

fredag 9 juli 2010

Crabby old man by Dean Letfus

Can’t prove the accuracy of the discovery of this poem, but inspiring never the less!!

When an old man died in the geriatric ward of a nursing home in country N.S.W, it was believed that he had nothing left of any value.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, they found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old man’s sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this anonymous’ poem winging across the Internet.


Cranky Old Man
What do you see nurses?
What do you see?
What are you thinking, when you’re looking at me?
A cranky old man, not very wise,
Uncertain of habit with faraway eyes?
Who dribbles his food and makes no reply.
When you say in a loud voice: ‘I do wish you’d try!’
Who seems not to notice the things that you do.
And forever is losing A sock or shoe?
Who, resisting or not lets you do as you will,
With bathing and feeding The long day to fill?
Is that what you’re thinking?
Is that what you see?
Then open your eyes nurse, you’re not looking at me.
I’ll tell you who I am as I sit here so still,
As I do at your bidding, as I eat at your will.
I’m a small child of Ten with a father and mother,
Brothers and sisters who love one another
A young boy of Sixteen with wings on his feet
Dreaming that soon now a lover he’ll meet.
A groom soon at Twenty my heart gives a leap.
Remembering, the vows that I promised to keep.
At Twenty-Five, now I have young of my own.
Who need me to guide And a secure happy home.
A man of Thirty, My young now grown fast,
Bound to each other With ties that should last.
At Forty, my young sons have grown and are gone,
But my woman is beside me to see I don’t mourn.
At Fifty, once more, Babies play ’round my knee,
Again, we know children, My loved one and me.
Dark days are upon me, My wife is now dead.
I look at the future, I shudder with dread.
For my young are all rearing young of their own.
And I think of the years And the love that I’ve known.
I’m now an old man and nature is cruel.
It’s jest to make old age look like a fool.
The body, it crumbles, grace and vigor depart.
There is now a stone where I once had a heart.
But inside this old carcass a young man still dwells,
And now and again my battered heart swells
I remember the joys, I remember the pain.
And I’m loving and living life over again.
I think of the years, all too few, gone too fast.
And accept the stark fact that nothing can last.
So open your eyes, people open and see.
Not a cranky old man.
Look closer
see ME!!

Stay Inspired and Stay Safe ~ Dean Letfus
http://massiveaction.tv/blog/

torsdag 8 juli 2010

To Each His Own Chimera

Beneath a broad, grey sky, upon a broad, dusty plain, without trails, without grass, without a thistle or a nettle, I met several men who walked bent over.

Each one of them carried upon his back an enormous Chimera, as heavy as a sack of flour or coal, or the gear of a Roman foot-soldier.

But the monstrous beast was not a dead weight; on the contrary, it enveloped and oppressed the man with its powerful, elastic muscles; it clasped itself to the chest of its mount with its two vast claws; and its fabulous head covered the man's brow, like one of those horrible helmets with which ancient warriors hoped to increase the terror of their enemy.

I questioned one of the men, and I asked him where they were going like that. He answered that he didn't know anything at all -- neither he nor the others; but that they were obviously going somewhere, for they were urged on by an invincible need to walk.

A curious thing to note: none of these travelers seemed irritated with the ferocious beast hanging from their neck and glued to their back; you might have said that they considered it to be a part of themselves. All of these fatigued and serious faces showed no evidence of despair; beneath the splenetic cupola of the sky, their feet plunged in the dust of a ground as desolate as the sky, they made their way with the resigned expression of those who are condemned to hope always.

And the train of men passed beside me and disappeared into mist of the horizon, at that place where the rounded surface of the planet conceals itself from the curiosity of the human gaze.

And for several instants I persisted in my desire to understand this mystery; but soon irresistible indifference battened upon me, and I was more heavily overwhelmed than they were themselves by their crushing Chimeras.

Ref. Charles Baudelaire, Small poems on prose, 1862
The story above is the sixth poem, there are 50 poems in all, in the French book called “Le spleen de Paris” by Baudelaire. They have been translated into English in an excellent way. Enjoyable reading I would say.
http://www.piranesia.net/baudelaire/spleen/

See also http://www.aesopfables.com/

tisdag 6 juli 2010

A great poetry book!

Paul Valéry ”La Jeune Parque”, French – English Bilingual edition.

The foreword is special as well:
Le Ciel a-t-il formé cet amas de merveilles
Pour la demeure d’un serpent?

Did Heaven shape that heap of wonders
To be the dwelling of a snake?

Pierre Corneille [Psyché]

fredag 2 juli 2010

My own version of the Farmer's walk

This is a challenge for anyone to check and improve overall stamina, not to forget the cardiac stamina.

Farmer's walk part 1
Recommendable to start with: Guys not used to carrying a heavy backpack during a long period of time should undergo a health investigation by their doctor. Don’t forget to bring enough water for the dog.

Farmer's walk Part 2: General
How much weight are you able to carry in your backpack and walk 10 km with it on a forest track? I myself have just done it with 15 kgs in the backpack, on the so called Green track of 10 kms in Hallstahammar, with two large dogs in leash as walking buddies.

The guys trying to get to the top of Mount Everest, as well used by Herzog when his team got to the top called Annapurna, usually hire carriers, sherpas, for taking up the equipment to the various stations. Each sherpa carries 50 kgs in the backpack. It is a terribly heavy load!

I have seen the original Farmer's walk on TV in the program called "The world's strongest man". They carry one weight in each hand, like a heavy suitcase in each hand, and they carry them a relatively short distance. But the weight of each suitcase is so heavy that an ordinary man can absolutely not lift it, walking with them is out of the question. Very strong guys!

It is well known that "walking" burns fat effectively. Adding a heavy backpack will make it even more efficient. Add an appropriate weight easy to carry in each hand. One or two dogs on leash is good for the balance. The distance should be 10-15 kms, to train for the next mountain hike with all the stuff in the backpack. My model shown above is a good deal more fun than power walk, i.e. walking with poles.

Farmer's walk part 3: About weights and where to walk
A common backpack load is about 15 kgs.
Another parameter is to use a smoother or steeper track profile. Various different profiles of the track should be used. The principle of variation increases the stamina more.
A person’s weight can easily be estimated by the Body Mass Index, BMI.

Farmer's walk part 4: Design of Backpacks for outdoor activities
One common special type of backpack (sometimes referred to as a "technical pack" or "frame pack") is designed for backpacking and other outdoors activities. These type of packs are more complex than most other backpacks. Compared to backpacks used for more day-to-day purposes such as schoolbooks, such packs are designed to carry substantially heavier loads, and as a result most such packs attach not only at the shoulders but at the hips, using a padded hip belt to evenly distribute the weight of the pack to the legs and back for better balance and comfort (this is a must for long hikes and extensive trips through trails.) The often heavily padded and sometimes semi-rigid shoulder straps are mainly for balancing the weight. They usually (except for those used in ultralight backpacking) have a metal or plastic frame to support and distribute the weight of the pack. Larger packs of this type tend to have a subdivided main compartment. These trekking packs often have several pockets on the outside; they may also have lash points on the exterior (either directly attached to the frame or webbing loops), so that bulky items may be strapped on, although depending on the pack design and type of trek most backpackers will try to stuff everything into the pack. Multiday packs typically have a content between 60 and 100 liters (and are about 3 ft /1 meter tall). Smaller packs with similar features are available for shorter trips.

My own rucksack is of the make Hiker Vermont 60.

söndag 6 juni 2010

Lyssna på ny häftig o skön musik!

Göran Samuelssons samling med namnet Kugg.

Göran från Värmland har tidigare utgivit flera sköna samlingar - samlarobjekt med guldvärde.

Se fergusrecords.se

onsdag 2 juni 2010

Stephen King

I look forward to start reading my new book "The Shining" in English. I will see the film as well. It has some similarities with my own life I would say...

Well! Don’t be an idiot! Don’t overlook the past … never!

torsdag 27 maj 2010

UNDERBART!

Kreativitet är livets mening. Att vara kreativ är att söka den verksamhet som ger dig entusiasm. Då är man lycklig och uppgår i nuet i den egna aktiviteten:

Ursprunget i grekisk religion var Dionysos, alias Orfevs. Den dionysiska kulten framkallade "entusiasm", vilket betyder att guden tar sin boning i den dyrkande. Varje människa har den guden inom sig och har möjlighet att bli gudomlig. Hon är därmed gudomlig deltagare i skapelsen...

klipp från 13 juli 2008 | daphneamore

onsdag 19 maj 2010

Om att skriva o läsa eller prata om nått

Jag har en besk erfarenhet av uppsatsskrivande, som jag erfarit många ggr efter det att folk läst mina alster. När jag skrivit på engelska var förståss alla konceptsidorna fyllda med språkliga rättelser av alla möjliga och omöjliga slag samt en massa nötter om alla dispositionsfelen jag gjort. Inget var rätt mao! Sanningen är dessutom att folk inte alls läste vad jag i god tro inbillat mig att jag skrev om. Var och en läste bara det de ville att det skulle stå, eller borde ha stått, i uppsatsen och resten var bara till förargelse, tyckte flera. Flera författare har sagt att man skall vara väldigt försiktig med det man skriver. Jag är för burdus och het på gröten eller rakt på sak i alla sammanhang. Jag går för långt och så blir jag tillrättavisad, om inte fullständigt utskälld. Varje fråga, mynt, har flera begränsningsytor, både plana och krökta. I Den Heliga Skriften står det t.ex. att språket skall vara enkelt och klart, annars råkar man i blåsväder.

Min erfarenhet enligt ovan är, till min stora förvåning, vad första avsnittet i boken ”Porträtt av en okänd” av Nathalie Sarraute faktiskt handlar om. Man är som sagt aldrig nånsin ensam om nått. Det är sympa att finna nån annan som tar upp de egna problemen som man grunnat på länge. Fast det är ju klart att var och en inser nog att hon skriver alla sina böcker på franska. Varje svensk som är det minsta kulturintresserad och nutidsintresserad bör omedelbart lära sig franska. Det är kanske jobbigt, men oerhört lönsamt ur ens egen synpunkt.

Salig Nathalie Sarraute borde ha belönats med Nobelpriset i litteratur efter sina böcker som är äkta o nyskapande. Man kan säga att hon givit skvallret en chans att omnämnas i den salongsfähiga och högtravande litteraturen som alltid stryker högfärden medhårs. Skvallret är enormt viktigt i människors dagliga relationer. Det totalt obefogade och ovettiga skvallret styr omvärlden! Om nu Nathalie Sarraute skriver det jag tror förståss? Det Jean Paul Sartre har uttryckt i sina två förord har i vart fall stärkt mig i min tro att jag är inne på rätt väg.

Därför läser jag numera så många kritikers inlägg om en bok jag får tag på. Det blir mer utbyte av det hela då o mindre risk för missuppfattningar. Men det nya problemet som uppstått är att kritiker oftast skriver väldigt avancerat, man kan säga att man läser en ny bok, ofta mycket svårläst dessutom, om boken man igentligen ville störtläsa från början. Oj oj! Så tappar jag sugen, helt tvärt! Men Livet består ju av en massa tappade sugar o rader av påsar som man inte lyckats fylla med något vettigt! Överallt i källaren och på vinden står det påsar och kartonger fyllda med prylar, tonnvis, som passerat revy och gjort sitt. När det kommer till kritan så har man väl igentligen aldrig varken sagt eller gjort nått riktigt väsentligt utom det som står i min CV! Man har bara flutit med i den strida strömmen, precis som en korkbit. Jag ville så gärna, men jag orkade inte dit, det blir sensmoralen.

Enligt skvallret, de elaka tungorna, som jag lyssnat på så gäller det nog ganska säkert att Kritiker inte är nytänkare eller skapare av nått. I vart fall är det så skvallret tolkas i folkmun. De kan inte själva, de stackarna! De klandrar mestadels folk för att inte hålla sig till det accpterade o formlösa, det vaga o obestämda. Så varför skulle man igentligen bry sig om dem? Men jag bryr mig! Det är en alldeles speciell njutning att läsa vad en kritiker tycker, det är ren o skär konst. Det är som att avnjuta en flaska årgångsvin.

Vanligt folk som jag själv, som ofta återfaller i gråtmild nostalgi om det som är passé, vi är ju själva ofta de argaste kritikerna till alla slags nymodigheter. Konsten som en del kritiker kan, är att formulera den intuitiva och omedelbara uppfattningen om dessa s.k. nymodigheter! Efter en tid har man vant sig vid det nya. Inskolning tar alltid tid. Andra kritiker är bra på att belysa vad böcker verkligen handlar om, speciellt och generellt, och det är väldigt bra att läsa sånt ur ren bildningssynpunkt.

Enligt mitt tycke är i alla fall Elvis Presley och Beatles hopplöst dåliga.

Goffe

fredag 14 maj 2010

Stephan Mallarmé – Efemär känsla

Månen blev nedstämd. Gråtande o drömmande änglar,
med pilbågen i handen, i blommors hägn
och dagg, plockade döende violer.
Vita tårar gledo på de blå korallerna.
Det var den härliga dagen med din första kyss.
Min fantasi älskade att plåga mig.
Den berusade sig alltid av den känslan av tomhet,
utan all sorg och besvikelse, som en dröm lämnar
i hjärtat på den som förlorat den.
Just då irrade jag omkring med blicken på den gamla gatstenen
när du dök upp på gatan, med aftonsolen i håret, sprudlande glad.
Jag tyckte mig se sagans fé sväva förbi
som förr i mina vackra drömmar som bortskämt barn
o som alltid ur sina vidöppna händer
strödde vita kärvar av gnistrande stjärnor.

PS. Fri översättning, utan de franska rimmen, av den kända dikten "Apparition" av Stephan Mallarmé. Efter samtal med språkexpert så gäller att om man även vill få med rimmen så krävs en omskrivning av hela poemet. Detta var ej mitt syfte. DS.

måndag 10 maj 2010

Om barn & ungdom…

Barn & ungdomar har alltid brått. De vill inte missa nått, de måste hela tiden hålla koll på vad kompisarna gör, om nått stort är på G, de måste va med på alla förfester o alla partajer, o efterfester kan de absolut inte missa. Jag ska! Jag ska bara…! först…!

-------------------------------------------------------------------------
Här följer två verser av en dikt av Charles Baudelaire som heter ”Resan”.

Vi härmar, huga! Leksakssnurran och klotet
I deras snurrande och deras skutt; tom i sömnen
Så plågar och rullar oss nyfikenheten,
Som en grym ängel som slår efter solar.

Lyckans Gudinna som ständigt flyttar sig,
Och hon är ingenstans, kanske ingenstans alls!
Dit man, eftersom hoppet aldrig förtröttas,
För att finna friden alltid springer som en galning!
--------------------------------------------

Barn & ungdomar är otroligt bra på att ta efter, de härmar allt vi äldre gör in i minsta detalj, sedan sitter präglingen fast, länge... Min tanke är att vi aldrig kommer ifrån denna präglingen i unga år. Det enda vi kan göra är att förändra inställningen till detta som förföljer oss. Ungdomarna härmar mest vad vi gör, dvs kroppsspråket primärt, de hör förståss vad vi säger, men de bryr sig inte så mycket om det... , det är sekundärt som det tycks vid första anblicken.

Se’n en dag så slås vi alla av det fasansfulla, liksom av en blixt, en Lidnersk knäpp! Du, barnet är inte barn längre! Men vad är det nu? En tonåring, en vuxen? Jaha, men hur gick det till?

Om den illustra jämlikheten!

Allt jag upplevt hitills och sånt jag kan tänkas va med om från o med nu, och 100 ggr värre dessutom, har hänt många ggr förut. Man är aldrig ensam om nått. Det är bara att leta reda på den som skrev om det för att se vad de gjorde i samma sits. Man kan tycka, att man borde kunna lära sig nått av andras empiri, även om man inser att man aldrig förstår nått på riktigt, förrän man själv blir drabbad.

------------------------------------------------------------------------
Boktitel: Ta dig en slav
Författare: Margareta Sarri
Genre: Roman
Utgivningsår: 1975

Ta dig en slav. Det är ord och inga visor när Margareta Sarri låter bokens Elise göra upp med sin omgivning och med manssamhället. Från att ha varit en mycket vanlig ung tjej som fogligt funnit sig i de konventionella kvinnomönstren börjar Elise vakna upp till en större medvetenhet. Efter en smärtsam skilsmässa tänker hon försöka stå på egna ben. Men det är inte lätt när ingen ställer upp. Varken föräldrar eller vänner. Hur det går berättar Margareta Sarri med stor frenesi och värme.
------------------------------------------------------------------------

Mannen, enligt vissa mer primitiv, som bara kan tänka o göra en sak i taget, som mognar långsammare, som inte kan prata för sig lika lätt som kvinnan, som knappt kan prata alls om han är påverkad erotiskt av kvinnan, som är uppfylld av sin manlighet o sina primitiva instinkter, han har många illusioner som uppfyller hans vardag & fest. Han styr o ställer allt enligt den inlärda manliga kulturens regler då han försöker vara flockledaren. Numera duger det inte alls! I verkligheten, som mannen sällan uppfattar det, är han kvinnans egen privata leksak & arbetsslav.

Jämlikhetsförespråkarna, med ökända Gudrun i spetsen, gnäller o skäller på allt manligt. Mannen o kvinnan är två komplementära världar som aldrig kan bli jämlika om de inte först inser och vill ändra sina från barnsben inlärda beteenden. Kvinnorna måste avliva de arkaiska mönstren i kvinnosamhället!! Kvinnorna måste behandla mannen som en jämlike, och kvinnornas sociala nätverk måste inkludera lika många män som de själva är, de bör inte längre betrakta honom enbart som en försörjare & betjänt & hushållsarbetare, som agerar som älskare så fort de vinkar med lillfingret. Den stora grejen är att de traditionella yrkesvalen måste förändras per omgående. Kvinnorna måste komma loss och utbilda sig i typiskt manliga sysslor, så att de kan ersätta och konkurrera med mannen i typiskt manliga jobb i yrkeslivet. För mannen gäller förståss samma sak vad gäller typiskt kvinnliga jobb. Allt detta är lättare sagt än gjort. Kanske rentav utopiskt.
-------------------------------------------------------------------------------

Man förstår efter vart att varje människa är en jättestor labyrint som ständigt förändras pga yttre o inre orsaker som tidens tand långsamt ställer till med. Vem var det där? Jag vet inte riktigt måste man då svara!

Fantasi, kreativitet, strängt logiska associationskedjor typ vetenskapliga grundbegrepp, typ filosofiskt eller ingenjörsmässigt tänkande, är väldigt intressant & stimulerande. En betingad förutsättning för upplevelsen "nått roligt". Varje dag och projekt är analog(t) med partier på schackdatorn med enkla bestämda regler. En kreativ miljö & lite couchning gör susen om det är jobbigt.

Sånt som jag tycker är roligt, enligt ovan, tycker nog inte många är kul, särskilt inte damer. Det är inte deras grej, säger de. De vill ha det serverat! Men hur skall vi då kunna bli jämlikar?

onsdag 5 maj 2010

Sartre och existensialismen!

Jean-Paul Sartre o existensialismen är en del av filosofins kunskapsmängd. Jag vill ännu en gång prova att läsa hela boken ”L’etre et le néant”. Den svenska rubriken är kort o gott, enligt min översättning: ”Varandet & Friheten”. Boken har ISBN 2-07-029388-2, Gallimard 1943, omfattar 692 sidor på franska, mycket tätt skrivet på varje sida,

Här är det som skrivits på bokens baksida, översatt till vardagssvenska:

Individen skulle bara kunna skapa tillvarons villkor och, om individen är inlemmad i denna skapande process, så beror tillvarons villkor bara av honom. Om han skall kunna granska denna process, det vill säga ifrågasätta den, är det nödvändigt att han kan hålla den under uppsikt som en enhet/ett stycke, det vill säga ställa sig själv utanför vardagens villkor och detta måste vardagslivets struktur tåla. Emellertid, det är inte givet människan att kunna förändra, inte ens tillfälligt, levnadsvillkorens massiva tyngd som människan är underkastad. Det som hon kan förändra, det är hennes förhållande till, inställningen till, tillvarons villkor.

Vad beträffar varje individ, så kan individen frånkoppla sig ifrån en annan individ, dvs dra ur sladden, det innebär att individen drar sig ur sitt förhållande till den andra individen. I detta fall flyr individen, individen kan inte nås, den andra individen kan inte påverka, individen har dragit sig tillbaka bakom ett tomrum. Denna möjlighet för individen att utsöndra ett tomrum som isolerar den från omgivningen, har Descartes, efter Stoikerna, givit ett namn: det är friheten.

J.-P. Sartre

Fri översättning & redigerat & redigerat för att bli lättläst & begripligt.

Om Jean Follain och hans konst!

Förordet av Henri Thomas i diktboken "Exister" av Jean Follain.

Himmel, utstuderat o levande!

Den som vill informera sig om Jean Follain, förutom hans arbete, vid konversationens bardiskar i Paris, finner flera versioner om denna person, ibland oförenliga, det är inte nödvändigt att välja ut någon. En landsbygdens man, en man vars barndom plågar honom, en resenär utan beklagande – en oförtröttlig läsare, av kyrkans barnramsor, eller lycklig av allt det som händer i språkbruket – en världsman och en stor konversatör, en man utanför och tillknäppt: Jean Follain är allt detta, utan att för övrigt ge intryck av att vara särskilt splittrad. Det är inte heller en människa som har frid inom sig…han utmärker sig mycket för distans, jag vet inte av vilken, till föremålet han studerar, en slags drömmande förvåning, inte disträ, snarare bisarr frossare. Sålunda, i predikostolen, sammanfogande sina halvgenomskinliga händer, uttalade han denna förfärliga fras: ”Om för att ge något mera till Jungfru Maria, jag kunde sälja mig så skulle jag sälja mig.” Här är vi långt från det prästerliga språkbruket, men vi noterar att Follain har likaledes intresserat sig för det; han har upprättat en liten ordbok. Men man skulle inte kunna se där de två polerna i hans kynne, den ena skämtsam, den andra allvarlig. En slags tungsint våldsamhet påverkar hans komiska anekdoter, och det abstrakta uppväcks lustigt nog vid själva det reella. ”Vitt fajansporslin ger ett intryck av tomhet åt en trött fantasi”, och det händer att ”försåtliga tillfällen i byn, vid floden, i dalen, förlorar sin mening. Fågeln, bladet är rädd att existera”.
Att berätta Follains liv, skulle vara att finna honom, alltifrån ungdomen förvånande lika tvärs igenom olika världar. Man skulle vara frestad att tro att han tidigt var på sin vakt mot det sociala livets fällor och mot ensamhetens: ingen är mera social, ingen är mera hemlighetsfull. Om man tillåter två typer av författare: den som berättar med samma röst till andra och till sig själv, och den som talar om annat, Follain är av de sista. En viss förkärlek för avståndstagande låter sig anas i hans liv, men det är i sitt arbete han är mest känslig. Han avslöjar sig, där, som en stark kraft, inte negativ, utan bejakande, skapare av en poesi som begynner och fullbordas av sig självt.

Vid tiden för de superkänsliga poeterna, då deltog han bara i spelet som en tämligen eftertänksam betraktare, o gärna ironisk. Han har aldrig formulerat kritik – härvidlag var han mycket oföretagsam – om sina samtida poeter. Man är inte långt från sanningen, när man antar att han beundrar dem allihopa och att de har gjort mycket lite intryck på honom. Han är inte av dessa poeter som reciterar andra poeters poem, inte heller sina egna; Han citerar hellre, ord för ord, predikare från förr, skvaller om grymma krigare eller förnäma damer. Men hans arbete som, sedan 1933, växer på ett regelbundet sätt, långsamt som ett djupt rotat träd, och så bisarrt lugnt, så föga underkastad disciplinnämnder eller epokens revolter, att det knappt är möjligt att definiera annat än genom hans avståndstagande, och detta leder till, tror jag, att uppväcka en berömd hare som springer och förökar sig utan like inom poesin på halvön Europa. Det rör sig om den antika bilden, om dess litterära betydelse som liknelse, som bildlig betydelse, som bildlig betydelse utöver sin vanliga mening. Den moderna poesin, vilken än är dess filsofiska eller politiska vapensköld, är först o främst denna: Bilden. Rytm o skandering har suddats bort, eller snarare förändrat sin karaktär.

Bilden, den, har frigjort sig totalt, utan att överge sin princip. Den har triumferat: den existerar inte längre pga objektet, det är objektet som existerar pga den, på den. Hur var svängningspunkten för den revolutionen. Som en falks flykt… Som mötet mellan ett paraply och en symaskin… Det är här som Jean Follains arbete väntar på oss. Det innehåller faktiskt inga bildliga betydelser. Som bara framträder med värdeutrop. En sådan principfasthet är inte ett faktum pga ett beslut av stilistisk envishet; Det känns inte som en regel eller en begränsning; Det kan tom passera obemärkt. Skälet till sin existens är djupt, det är själva Follains poesie, och de utgår tillsammans från en form av fantasi och en mycket personlig känslighet, ursprunglig o på samma gång tillvunnen, övertänkt. Så är omständigheterna: det bildliga uttrycket finns inte i hans poem, lika lite som sången (vissa säger tom : musiken) före bilden, kanske gammal som själva poesin. Poemet så avklätt, och avmattat kräver en utstrålning, mera exakt ett nuvarande, som inte är ordens, men föremål. En lugn röst namnger o konstaterar vad som är där, det som uppstår, likaväl

den fina handstilen
som ger form åt den okända o vackra
en dag när hon var blek o naken

som detta

en gammal konservburk
som åtskilliga sekunder rullar sin kalla tomhet
roterar runt sig själv sedan blir den orörlig
under stjärnhimlen

Filosoferna skulle finna näring här. Detta föremål… denna saknad i varelsens hjärta… Men Jean Follain begär lika lite av epokens filosofi som av sin poetiska konst. Den poetiska realiteten uppenbarar sig inte på signal från behovet att vara vid avgrundens rand, en smula i panik, en smula komisk, som trakasserar dagens människa så starkt. Något hos oss efterfrågar det, det är sant, men Follain pekar på det på ett så enkelt och listigt sätt att det är ett nöje att citera:

Höet ordnat i stackar
hundkojor med böjda hundar
över sin beska hundmat
liten reva
på kanten av ett hjulspår
förväntar att en handstil befriar dem.

Poemet är platsen för detta överlämnande som alltid blir ofullbordat, och man förstår att poeten följaktligen använder så mycket försiktighet. Att ett föremål, det mest orörliga, det mest kompakta, är vad det är, detta fastslås aldrig; det är utan tvivel en begränsning, till vilken vi sträcker oss för att förvissa oss, i livet där vi inte gör en enda handling utan att utgå från det föga troliga. Men att verkligheten kan tillika komma mot oss via ordvägen och dess hinder är det ens tänkbart? All lära om detta ämne är ohållbar, lika så väl som all lära om varelsen generellt om hans förhållande till språk – varelsen som en mystisk företeelse lockar ” denne tovige vagabond som bebor världens fyra hörn och som släpar efter sig, genom kärlekens kraft, filosofin, den upphöjda och utmattade flickan”.

Det är inte förvånande att vi här återfinner bilden, med hela gårdagens poesi, och Follains arbete tar, som kontrast, hela dess egendomlighet, tålmodigt framförd inte så mycket till mötet med ”det poetiska” som det nöjer sig med att underkänna, som mot det det som snappar bort det reella från oss, och som snappar bort oss från det. Det måste till list och inte våldsamheter. Det behövs framför allt något som tycks gå i motsatt riktning än målet och emellertid gör att det nås som genom glimtar : en nästan vidskeplig uppmärksamhet mot ruinerna av antika liv kännetecknade av ritualer som inte var utan sammanhang med stilsymbolerna. Poeten utan retorisk förmåga omhuldar en hel värld av sedvanor som består genom nåra objekt: Det är kanske där som verkligheten kommer närmast anden, i tystnaden, i skepnaden av några metallföremål.

Det räcker att beröra lås och kors på grindgaller
För att känna betydelsen av världens ofrånkomlighet

Att underkänna den lyriska illusionen, att med vardagsspråket övervinna mänsklig ångest utan förankring i tiden, sådant är Jean Follains syfte. Genom att ge en abstrakt formel, det är att vilja skilja på kropp o själ, det är att fördärva poemet – i vilket fall att eliminera dess äkta värde för det underförstådda, dess lättsinnighet, dess unika orubblighet. Han är själv föremål, öppen o hemlighetsfull på samma gång, jämförbar med barndomen som på samma gång var fantastisk och förskräcklig, och om vilken Follain skriver: ” Så svårt det var att komma nära sakerna! Det materiella passerade från en diffus glädje till ett slags butter väntan… Allt fortsatte och förblev uppfyllt av väntan.”

Henri Thomas.

PS. Egen kommentar: Follains verser förstås enklast om man tänker sig Follain som en auktionist, där varje versrad är ett värdeutrop till publiken. DS.

Ovanstående är en fri översättning från franska av mig själv.

onsdag 28 april 2010

Research in space

I follow this daily since a couple of years, in my opinion there is no more interesting research, well medicin maybe, but I've not found any easy webpage for medical research yet.
http://www.spacedaily.com/

Rgd medical research I do recommend the below reference, it's highly instructive and gives the vast scope
http://www.nature.com/medicalresearch/index.html

Olika perspektiv

Författaren till bloggen ”inköp och inköpsidéer” skriver mycket intressant.
Varför inte ibland vända på kuttingen och börja skriva om ”försäljning och försäljningsidéer” också, så båda perspektiven blir belysta. Det skulle bli mycket spännande att läsa.

Ungdomar, ja även andra åldrar, borde tidigt få lära sig så mycket som möjligt om couchning! Att få andra att ta initiativ och göra egna aktiviteter det är ju couchningens idé. Det vore ju stenbra när man sedan blir förälder och kan coucha sina barn på rätt sätt. Då slipper man ju göra alla dessa bedrövliga misstag man trots allt gör i sin iver. Det vore intressant om nån skrev om det! Litteratur o kurser o sånt? Det borde väl va nått!

söndag 25 april 2010

Derivering

När jag skulle studera J.C. Jaegers bok "The Laplace transformation with Engineering Applications" kom jag på att jag glömt en hel del fundamenta. Det tar jag upp här nedan.

Differenskvoten skrivs:
[f(x+h)-f(x)] /h

En funktion är deriverbar i punkten x, om
lim [f(x+h)-f(x)] /h = lim ∆y / ∆x
h→0 ∆x→0

fredag 23 april 2010

Biografi om Bernhard Elis Malmström

Bernhard Elis Malmström (1816 - 1865)
Bernhard Elis Malmström föddes i Närke år 1816. Vid Uppsala universitet studerade han först till präst, men de humanistiska studierna, särskilt historia, filosofi och Greklands klassiska litteratur, lade snart beslag på hans intresse. Efter avlagd filosofie doktorsgrad blev han docent i estetik (eller ästetik som det stavades då) och slutligen, efter lång väntan, år 1859 professor i estetik, litteratur- och konsthistoria.

Han framträdde tidigt som skald och vann livligt bifall — blott 34 år gammal invaldes han i svenska akademien. Men denna vackra, löftesrika vår följdes ej av någon rik sommar. I slutet av 1840-talet förstummades hans sång nästan helt och hållet; blott undantagsvis ljöd den vid någon väns eller lärares grav. Men från hans lyra ha klingat några av de mest smekande, smältande toner, som ljudit i svensk sång. Det är dock ej alltid, innehållet motsvarar den betagande vackra formen; hans kanske mest berömda dikt "Angelika" är i sitt musikaliska välljud vacker som sommarvindens sus i grantopparna och—lika enformigt tröttande i sin innehållslöshet. Men Malmström hör alltjämt till Sverges mest folkkära och helst lästa skalder, och varhelst svensk tunga ljuder, skall helt säkert hans "Vi suckar det så tungt uti skogen?" aldrig förlora sin förmåga att smeka örat och röra sinnet.

Sluten till lynnet och svårtillgänglig, levde Malmström i ensamhet och tillbakadragenhet ett föga lyckligt liv, alltmera främmande för den ungdom, vars uppburne talman han en gång varit och för vilken hans hjärta alltjämt klappade varmt bakom det slutna skalet.--Efter blott några dagars sjukdom avled han år 1865.


Biografi av: http://www.gutenberg.org

Vem var Fredrik Böök?

Det finns en tidning om litteratur på nätet och den
beskriver vem Fredrik Böök var.

http://www.blaskan.nu/blaskan/Nummer33/Essaer/fredrik_book_sveriges_framste_kritiker.html

I min boksamling finns Fredrik Bööks bok "Analys och porträtt"
och i den finns många litteraturhistoriska pärlor.

tisdag 20 april 2010

Kaloritabeller

http://www.kaloritabell.com/kaloriforbrukning.html

Den bästa jag sett hitills!

SEGERTONER

1. Store Gud, du är god, Du är allt för min
själ, Jag var död, men jag lever i dig!
Därför trives jag så Outsägeligt väl, Du är
Allt, du är livet för mig.

2. Därför prisar jag dig i mitt liv, i min
sång, Du är allt, men intet är jag. All
min tomhet du fyllt Och mig löst från allt
tvång, Uti dig har jag allt mitt behag.

3. För din blick, gode Gud, Måste skug-
gorna fly, Allt det gamla i Kristus förgick.
Vilket liv, vilken fröjd Uti skapelsen ny,
Som bröt fram för min undrande blick!

4. Kärlek är ju ditt namn, Och du älskar
mig fritt, Detta gör nu min vandring så lätt.
Jag är svag, du är stark, Jag har vilat i dig,
Och du alltid vill leda mig rätt

Översättning fr. norskan.

Jag hittade sångboken från min morfar och
det känns sorgligt, men ger ändå skir
tröst och det glädjer mig så mycket.
Det är som om en hand sträcks ut från
andra sidan.

Morfar hade alltid den lilla boken i sin
hand när han gick till Församlingsmötena.
Den fyllde nog hans outsägeliga känsla av
tomhet o gav kraft att ta ännu några steg.

SEGERTONER är Pingstförsamlingens fina sångbok.
Lewi Petrus var en duktig pastor som fortfarande
inger många Tro o Hopp om en Ljus Dag även imorgon.

onsdag 14 april 2010

Dikter av Jean Follain

Följande genialiska vers visar Jean Follains stil:
en gammal konservburk
som åtskilliga sekunder rullar sin kalla tomhet
pivoterar runt sig själv sedan blir den orörlig
under den stjärnsmyckade himlen

Ovanstående vers tycker jag är helt fantastisk!
Om någon vet i vilken av diktsamlingarna den finns så berätta det. Det är nog ganska svårt att få tag i hans diktsamlingar. Jag vet inte hur man gör?

Jordisk jämvikt
Från ässjan stiger en sista gnista
i stort lugn o ro
vilar föremålen
och allt detta damm
som hänger i luften
som fick rösterna att svika
och ögonen att blunda
sjunker ner på förmålen
medan på en väg
en fjäril dör
röd o svart
sönderdelar sig själv
så att de avtagna täckbladen
förlorar sin ljumhet
och att barnahänder
vars tillväxt fortsätter
under långa år
i lek modellerar jorden.

Dags för måltid
Man ser buskarnas blad
runt den frusna blomsterrabatten.
Lejonen finns bara i psalmerna
vars latinska karaktär överlever
Men hundarna skäller på vägarna
”Var tyst” skriker folket åt dem
som återvänder utan att dröja sig
ty dags för mat o dryck
har klämtat i alla klockstaplarna.

Tavlan
den fina handstilen
som ger form åt den okända o vackra
en dag när hon var blek o naken

Ensamprat
Det händer att till sig
man uttalar några ord
ensam på denna underliga jord
då, den lilla vita blomman
stenen, likadana som alla fordom
halmstråt
finner sig förenade
vid foten på stängslet
som man öppnar långsamt
för att träda in i huset av lera
medan stolar, bord, skåp
kramas av en strålande sol.

Olyckshändelserna
Att en kväll sätta sin nakna fot
på en spik
falla från grenarna
även att dricka en slurk för kallt vatten
är de dödliga olyckshändelserna
som påbjuder det gamla ödet
folk har inte längre levnadsår
himlen förblir oberörd och blå
murarna torkar obevekligt

----------------------------------
Ytterligare en genialisk vers som visar Jean Follains stil:
Höet ordnat i stackar
hundkojor med böjda hundar
över sin sörja till hundmat
liten reva
på kanten av ett hjulspår
väntar på att en handstil befriar dem

Dikterna är av Jean Follain i boken ”Exister”
Fritt översatt av mig.

lördag 10 april 2010

Vad är en halvhalt?

Många barn o ungdomar rider på hästar o de blir tidigt tillsagda att göra halvhalter, men de får sällan en bra förklaring på vad det är för nått. Det har inget att göra med en halt! Glöm det!
Men vad är det då? Jo det är ett knep som man använder för att få hästen att lyssna intensivt på ryttaren på vad nästa kommando med hjälperna skall bli.
Ex 1. Om du går med en vän, hand i hand, och vill påkalla vännens uppmärksamhet så trycker du vännens hand lite lagom mycket. Då tittar vännen på dig med undran i blicken och en fråga i ögonen som uttrycker ”Vad är det”? Vännen ändrade plötsligt sin kropphållning och stegen började trippa. Det är en halvhalt när du tryckte vännens hand!
Ex 2. Om du vet att din hund älskar att leka med bollen och du är ute o går. När du tar fram bollen ur kassen så tittar hunden intensivt på dig och bollen, den börjat trippa o kroppshållningen blir helt annorlunda och spänd, ögonen säger ”Vad gör du nu då”? Det är en halvhalt hunden utförde då du tog fram bollen!

När man rider skall man använda en halvhalt så fort man skall ändra på nått. Då kramar man tygeln lagom mycket och får då samma resultat som i exemplen ovan. Hästen lyssnar intensivt, den ändrar kroppshållning och börjar trippa o ev gå på tygeln ännu bättre.
En halvhalt används när man står still o skall skritta, när skritten skall bli trav, när traven skall bli gallopp och sen när man gör det omvänt, dvs gallopp till trav, trav till skritt, från skritt till halt. När riktningen ändras så krävs en halvhalt, t.ex precis före varje hörn skall det va en halvhalt, precis före man gå in på volten etc. Ja, ni kan själva fundera ut att det blir många halvhalter på en lektionsridning eller under en friridningstimme.
Ridlärare är dåliga på detta med halvhalter irl. Man måste prova in det på varje häst för sig. Föst måste man va riktig kompis med hästen o det tar ju avsevärd tid att bli det. Det är också ett annat problem med det. Det är jobbigt och plötsligt har man glömt bort det under ridtimmen. Man måste skärpa sig hela tiden. Jobba på sin egen uppmärksamhet!
Jag repeterar igen: Det krävs att man tränar att ge halvhalter, både på sin häst eller på sin hund, så man vet hur mycket som krävs för att få rätt respons. Signalen måste ges väldigt kvickt och lagom bestämt. Om man rätar på sig o ger signalen med sittmusklerna så går det bra också, då kanske signalen i tyglarna kan bli minimal eller helt undvikas. Leken är ömsesidig o mycket rolig! Det måste va roligt och rikligt med belöning måste utdelas o allt måste ständigt övas.

fredag 26 mars 2010

Löpning, joggning o kyrkrundor

Alla mina joggningsrundor går förbi nån kyrka o därav namnet. K-rundor betyder alltså Kyrkrundor. I tabellen nedan så ses antalet rundor per år. En hel del andra rundor har sprungits, men de var kortare. Men det blir ju lika jobbigt för då springer man ju fortare. Under 2007 var det 8 Lundby-kyrkrundor. Sedan flyttade jag och det var andra rundor som gällde, förutom gymet och hästskötsel bl.a.
Lundby kyrkrunda är 11,465 km. PR: 53'52''

År, Lundby k-rundor, K-rundor totalt
2000, 34, 34
2001, 65, 68
2002, 112, 171
2003, 210, 242
2004, 78, 86
2005, 270, 294
2006, 68, 169
2007, 8, 234
Summa: 845, 1298

Enligt ett gammalt ordspråk ska en vuxen karl springa en mil/dag för att hålla sig frisk. Det orkade inte jag! Man är ju sjuk ibland, då måste man absolut vila åtminstone ett dygn efter det febern släppt. Ibland får man nån inflammation nånstans, tex i nått knä eller nått annat, då blir det att vila tills man är kurant igen. Vilodagar är absolut ett måste för att hålla uppe kvaliteten i springandet. En läkare jag kände sa att max.puls en gång per dag måste man uppnå, annars blir det ingen förbättring, sa han. Det lyckades jag inte heller med!

Malin Ewerlöfs bok "Malins löparbok" med undertiteln "Din guide till bättre löpning" är väldigt bra att läsa då o då. Malin hon kan alltihopa! Oh, vad bra den är!

Enligt Medicinalstyrelsens utredningar skulle stora belopp sparas i sjukvården i mindre behov av sjuksängar. Detta om svenska folket joggade mera o systematiskt. Men det gör de inte, endast ett fåtal.

Enligt en överenskommelse mellan Arbetsgivaren och SIF kan man bli pensionerad vid åldern 62 år och en månad. Jag blev pensionär på hösten 2004.

torsdag 25 mars 2010

Om Grigorij "Grisja" Perelman.

Världens smartaste man.
Publicerad: 2010-03-24 i AB

Men ryske Grigorij "Grisja" Perelman tackar nej till en miljon dollar – drygt sju miljoner kronor – i prispengar.
– Jag har allt jag vill ha, säger han.
Det var 2002 som dr Perelman, då forskare vid Steklov-institutet för matematik i St Petersburg, la fram en avhandling på internet med lösningen på ett hundra år gammalt matematikmysterium: ”Poincarés förmodan".

För det fick han matematikernas Nobelpris, Fieldspriset, 2006, men dök inte upp vid prisutdelningen.
– Jag är inte intresserad av pengar eller berömmelse. Jag vill inte visas upp som ett djur på zoo, sa han då enligt brittiska Daily Mail.
Tackar nej till en miljon dollar

Nu har han tilldelats Millennium-priset på en miljon dollar, av amerikanska Clay Mathematics Institute. Men matematikgeniet vill inte ha några pengar.
– Jag har allt jag vill ha, säger Perelman, 43, genom en stängd dörr till sitt hem i St Petersburg, skriver Daily Mail.

Enligt grannen Vera Petrovna har Perelman knappt några möbler i sin nedgångna lägenhet.
– Jag har varit i hans lägenhet en gång och jag blev förbluffad. Han har bara ett bord, en stol och en säng med en smutsig madrass. Vi försöker bli av med kackerlackor i kvarteret, men de gömmer sig i hans lägenhet, säger hon, enligt tidningen.
Malin Axelsson

Poincarés förmodan
En matematisk förmodan av franske matematikern Henri Poincaré från 1904:
"Om en tredimensionell sammanhängande begränsad mångfald har egenskapen att varje sluten kurva på den kan deformeras utan bristningar till en punkt så är mångfalden den tredimensionella sfären."
Källa: NE

Ref. http://www.notablebiographies.com/supp/Supplement-Mi-So/Perelman-Grigory.html

Jag förstår ju inte ens vad Pioncarés förmodan handlar om?

Efter att ha tittat på bilderna av sfärerna nedan så trillade pengen ner!
http://en.wikipedia.org/wiki/File:P1S2all.jpg

onsdag 17 mars 2010

Essential matters

In the future what will the researchers say about us?

Answer: They fornicated and read the newspapers.

I fully agree with Albert Camus in his book La Chute.

söndag 14 mars 2010

Mini Biography of Simone Signoret

The face of Simone Signoret on the Paris Metro movie posters in March 1982 looked even older than her 61 years. She was still a box office draw, but the film, L'étoile du Nord (1982), would be her last theatrical release. She played the landlady. Signoret had a long film apprenticeship during World War II, mostly as an extra and occasionally getting to speak a single line. She was working without an official permit during the Nazi occupation of France, because her father, who had fled to England, was Jewish. Working almost all the time, she made enough as an extra to support her mother and three younger brothers. Her breakthrough to international stardom came at the age of 38 with the British film Room at the Top (1959). Her Alice Aisgill, an unhappily married woman who hopes she has found true love, radiated real warmth in all of her scenes, not just those in bed. She was the same woman as Dedee, a prostitute who finds true love in Dédée d'Anvers (1948), a film directed by Signoret's first husband, Yves Allégret, a decade earlier. Hollywood beckoned throughout the 1950s, but both Signoret and her second husband, Yves Montand, were refused visas to enter the United States; their progressive political activities did not sit well with the ultra-conservative McCarthy-era mentality that gripped the US at the time. They got visas in 1960 so Montand, as a singer, could perform in New York and San Francisco. They were in Los Angeles in March 1960 when Signoret received the Oscar for best actress and stayed on so Montand could play opposite Marilyn Monroe in Let's Make Love (1960). The Signoret film that is shown most often on TV and that got a theatrical re-release in 1995, four decades after it was made is the French thriller Les diaboliques (1955). The chilly character Signoret plays is proof of her acting ability. More typical of her persona is the countess in Ship of Fools (1965), a film that also starred Vivien Leigh--more than doubling its chances of being in a video store or library film collection.

IMDb Mini Biography By: Dale O'Connor

Ref. Her own biography "La Nostalgie n'est plus ce qu'elle était".

onsdag 10 mars 2010

Boken Candide av Voltaire och Phèdre av Racine

Boken Candide anses vara den mest utskällda boken i människans historia. På andra plats kommer då Phèdre av Racine, eller om båda är lika avskydda. Båda är väldigt intressanta och givande. Förmodligen har få personer verkligen läst dem och tänkt efter vad det igentligen handlar om.

Nedanstående är från Wikipedia:
Omslaget på upplagan från 1759, utgiven i Paris.För musikalen/operetten baserad på boken, se Candide (operett)
Candide är en satirisk pikareskroman av Voltaire, utgiven första gången 1759. Den driver med den samtida tänkaren Leibniz, i boken förkroppsligad av Doktor Pangloss (betyder ungefär 'allvetare'), som – oavsett hur mycket elände huvudpersonen 'Candide (betyder ungefär 'godtrogen') råkar ut för – står fast vid att de lever i "den bästa av världar" ("dans le meilleur des mondes possibles").

Handling
Candide är i berättelsens början en yngling, som bor på baronen Thunder-ten-Trunckhs gods i Tyskland. Senare när Candide påträffas kyssandes med slottsfröken Kunigunda sparkar baronen ut honom. Han tvångvärvas i den bulgariska armén.

Sedan får läsaren reda på lite om krigets slaktande från Candides ögon. Efter det träffar han sin gamla magister, filosofen Pangloss från slottet. På en resa till Sydamerika finner Candide drömlandet Eldorado där alla är lyckliga. Men ändå väljer han att resa vidare eftersom han inte kan leva utan Kunigunda. Han hittar henne till slut, men då har hon råkat ut för massakrer, våldtäkter och prostitution och har blivit argsint och ful. Av plikt gifter hans sig med henne ändå på en liten gård, där de bor tillsammans med Pangloss. Pangloss har innerst inne delvis lagt ner sina tankar om att allt har en mening och att de lever i den bästa av världar men väljer att fortsätta få sin omgivning att tro att han är sin gamla lärdom trogen. Candide tvivlar och deras diskussion avslutas med Candides kända replik "Det är väl talat...men låt oss nu odla vår trädgård".

Voltaires slutpoäng är den motsatta, att man måste "odla sin trädgård"; vilket är helt i linje med upplysningstidens utilistiska ideal som förkunnade att bara genom hårt slit och nyttig verksamhet kunde man uppnå framgång, filosofiskt svärmeri var således ingenting värt, vilket är lite paradoxalt med tanke på Voltaires sysselsättning. Voltaire är även mycket kritisk till klassamhället och kyrkan i denna bok.

Min egen kommentar till de två lärorika böckerna:
1. Det Voltaire skriver om klassamhället o kyrkan samt hur individer i boken är gäller i högsta grad fortfarande. Voltaire kritiserade katolska kyrkan, men den protestantiska kyrkan och frikyrkorna är inte ett dugg bättre, lika goda kålsupare.
2. Det som skildras i Phèdre av Racine upprepas oupphörligt, ständigt o jämt, mitt framför vår näsa. Men näsan sitter ju för nära o därför ser vi det inte, men oftast vill inte omgivningen se det, man ursäktar det o istället ger man sig på den som kom med kommentarer. Allt enligt Jantelagen: ”Du skall inte tro att du är något”!

tisdag 9 mars 2010

Ett tips om en Svensk storsångare

Göran Samuelssons nya album ”Kugg” är ett fantastiskt album av supersköna melodier.

För mig så är albumet en sällsam blandning av Ted Ström, Kenny Rogers, Dolly Parton, Willie Nelson o Hank Locklin när dessa är som allra bäst.

Albumet släpps till försäljning den 27/3 o är en fin investering för finsmakaren av text och musik.

Tipset har jag fått av Albin Norén i Skåre i Karlstad. Albin jobbar på TV4.

torsdag 4 mars 2010

Om Penicillinet och dess historia

Av: Kerstin Österberg
Publicerad 16 december 1999

Det var ingen vidare ordning på vaccinationsavdelningens laboratorium vid St Mary's Hospital i London. Laboratorn, Alexander Fleming, var inte mycket för städning. Han gillade att leka med sina bakterier istället och lät provrör och plattor stå med sitt innehåll i flera veckor. Det hände ofta oväntade och spännande saker i provplattorna.

Ur den sorglösa lekfullheten föddes ett av historiens mest revolutionerande läkemedel: Penicillinet. Några sporer av en liten mögelsvamp, Penicillium notatum, fick fäste i Flemings provodling med stafylokocker en gång när han var på semester. Där svampen växte försvann bakterierna.

Det var 1928. Men först i slutet av 1940-talet kom penicillinet att vara tillgängligt som läkemedel. Fleming hade visserligen insett penicillinets fantastiska medicinska förmåga. Men han hade svårt att göra ett bra preparat av det, så han lät projektet vila. Det blev två andra brittiska forskare, Howard Florey och Ernst Chain, som vidareutvecklade det till ett läkemedel.

Tillsammans med Fleming fick de nobelpriset i medicin 1945.

Resten finns att läsa på

http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1881.ece

tisdag 2 mars 2010

Kort sammandrag av Jean-Paul Sartre av boken "Porträtt av en okänd"

Boken är av Nathalie Sarraute

Vad som personen som berättar denna historia försöker, först, det är att lyckas med att fånga in personerna som fascinerar – en gammal far och hans dotter – under deras attituder och deras ord, över deras inre monolog, dessa hemliga rörelser, som de inte vill vidkännas, som de knappt är medvetna om, dessa spirande känslor in statu nascendi, som inte har nått namn, och som utformar den osynliga väven av relationer med andra och vid varje ögonblick.

Mjuka rörelser av tentakler, ”flytande massa, fradgande, slemmiga”, sådana tycks de vara först, dessa spirande känslor in statu nascendi, men allt eftersom personens öga vänjer sig och personen undersöker dem med allt kraftigare instrument, blir de allt klarare o mera precisa, de får formen av mycket små dramer, vars avgörande vändpunkter är rigoröst välplanerade vilka för fram till de slutliga rörelser som orden och handlingarna är och ger dem hela deras vidd och deras verkliga betydelse.

Men när till slut, efter stor anspänning, personen har intrycket att fånga in dem, så gör snabbheten, komplexiteten, finessen av dessa för det nakna ögat osynliga dramer att personen släpper taget. Personen resignerar. Personen låter sig bli blind, såsom alla runtom, och ordens skimmer och gester blir reducerade till sina mest uppenbara utanverk. Allt återgår till ordningen. Den trygga och bekväma konventionen tar tillbaka sitt mönster.

Fri översättning från franska.

PS. Allt återgår till "den komfortabla zonen". DS.

Jean-Paul Sartre om "Porträtt av en okänd"

Av Nathalie Sarraute

Förordet av Jean-Paul Sartre från boken:

Ett av de mest säregna kännetecknen från vår litterära epok, det är uppdykandet, här och där, av livskraftiga och totalt negativa verk som man skulle kunna benämna anti-romaner. I denna kategori skall jag inordna verk av Nabokov, de av Evelyn Waugh och, i en särskild mening, Falskmyntarna. Det rör sig inte alls om att motarbeta romangenren, på det sätt som romanen Makterna som Roger Caillois har skrivit och som jag skulle jämföra med, utan jämförelse för övrigt, med Brevet om skådespelen av Rousseau. Anti-romanerna behåller romanens utseende och dess kontur; det är påhittade verk som presenterar fiktiva figurer för oss och berättar deras historia. Men det är för att lättare kunna lura oss: Det rör sig om: att romanen ifrågasätter sig själv, att tillintetgöra den framför våra ögon under tiden som man bygger dess grund, att skriva romanen av en roman som inte låter sig göras, som inte kan göras, att skapa en fiktion som är för stora verk författade av Dostojevski och Meredith det som tavlorna av Rembrandt och Rubens var för Miros målning, kallad för mordet på målarkonsten.
Dessa besynnerliga verk och svårligen klassificerbara demonstrerar inte svagheten hos romangenren, de visar bara att vi lever i en epok av eftertanke och att romanen som sådan är i färd med att reflektera över sig själv. Sådan är Nathalie Sarraute’s bok: En anti-roman som läses som en polisroman. Det är för övrigt en parodi av romaner typ ”insamling” och hon inför en sorts passionerad detektivamatör som fascineras av ett banalt par – en gammal far, och en mycket yngre dotter – och håller utkik på dem och följer dem i spåret och genomskådar dem ibland, på avstånd, genom en slags tankeöverföring, men utan att nånsin veta så bra varken vad hon söker eller vad de är. Hon hittar ingenting, för övrigt, eller nästan ingenting. Hon ger upp sin undersökning på grund av en förvandling: som om polisen hos Agatha Christie, när han var på vippen att upptäcka den skyldige, plötsligt drivs till att bli kriminell.
Det är romanförfattarens oärlighet - denna nödvändiga oärligheten – som väcker Nathalie Sarraute’s avsky. Är man ”med” sina figurer, ”bakom” dem eller utanför? Och när man är bakom dem, vill man inte då få oss o tro att man stannar inom eller är utanför? Genom påhittet med denne själarnas polis som krockar med det ”yttre” av dessa ”enorma dyngbaggars” sköld och som otydligt jäktar ”det inre” utan att nånsin beröra det, så försöker Nathalie Sarraute att rädda sin ärlighet som berättare. Hon vill inte ta sina figurer varken inifrån eller utifrån därför att vi är, för oss själva och för de andra, helt och hållet utanför och innanför samtidigt. Det utanför, det är ett neutralt område, det är innanför oss själva som vi vill vara för de andra och att de andra uppmuntrar oss att vara oss själva.

Det är ”klichén” som gäller. Ty detta fina ord har flera betydelser: det betecknar utan tvivel de minst förväntningsfulla tankarna, men det är så att dessa tankar har blivit mötesplatsen för kollektivet. Var och en finner sig tillrätta där, och finner de andra där. Klichén är till för alla och den tillhör mig; den tillhör alla i mig, och den är allas närvaro i mig. Den är till sin natur det allmängiltiga; för att anpassa mig till den, så måste det till en handling: en handling genom vilken jag tar bort mitt eget speciella för att ansluta mig till det kollektiva, för att bli majoritet. Inte alls lika som de andra, men precis som alla personifierad. Genom detta utomordentligt sociala samtycke, identifierar jag mig med alla de andra genom det allmännas suddighet. Nathalie Sarraute tycks särskilja tre koncentriska sfärer av allmängiltighet: Det finns den för karaktären, den för den allmänna moralen, den för konsten och, precis, för romanen. Om jag gör en knarrig figur som gör gott, som den gamle fadern i ”Porträtt av en okänd”, isolerar jag mig i den första; om jag deklarerar, när en far förvägrar pengar till sin dotter: ”Om det inte är eländigt att se detta; och säga att han har bara henne i världen…ah! Han tar inte med sig henne, minsann”, förevisar jag mig till den andra; i den tredje, om jag säger om en ung flicka att hon är Tanagra, en graciös flicka, om ett landskap att det är ett Corot, ett berömt franskt landskap, om en familjehistoria att den är balzacienne, som av Balzac. De andra, de som har tillgång på samma nivå inom dessa områden, de samtycker och förstår mig med en gång; när de reflekterar över min inställning, min bedömning, min jämförelse, så vidarebefordrar de den som en fantastisk karaktär. Lugnande för de andra, lugnande för mej själv att jag har tagit min tillflykt till mötesplatsen för kollektivet, detta neutrala och allmänna område som inte är helt objektivt, ty när allt kommer omkring, jag håller mig där genom mitt eget beslut, inte helt o hållet subjektivt därför att alla kan nå mig och förstå mig där. Man skulle kunna benämna mötesplatsen för kollektivet, på samma gång för det subjektiva av det objektiva och det objektiva av subjektiviteten. Ty jag eftersträvar bara detta, för jag bedyrar att jag inte har hemliga skrivbordslådor, och det är tillåtet för mig, på detta område, att skvallra, att uppröras, att indigneras, att uppvisa ”en karaktär” och till och med att vara ett ”original”, det vill säga att samla ihop klichéerna på ett nytt sätt: det finns, faktiskt, ”motsägelsefulla företeelser”. Man låter mig, kort sagt, efter behag, att vara subjektiv inom gränserna för objektiviteten. Och desto mera som jag skall vara subjektiv inom dessa snäva gränser, desto mera skall man vara tacksam: ty jag skall visa att subjektiviteten är nått annat och man behöver inte vara rädd.

I sitt första verk Tropismes, redan då visade Nathalie Sarraute hur kvinnorna tillbringar sina liv att kommunicera genom klichéer: ”De pratade: Det finns bland dem beklagansvärda scener, dispyter om ingenting. Jag måste säga att det är honom jag beklagar mest i alla fall i allt detta. Hur mycket? Åtminstone två millioner. Och bara arvet efter tant Joséphine… Nej… Hur skulle ni vilja? Han skall inte gifta sig med henne. Det är en hemmafru som han behöver, han har inte förstått det själv. Men nej, det säger jag er. Det är en hemmafru han behöver.. Hemma… Hemma..” Man hade alltid sagt det åt dem. Detta, de hade väl alltid hört det sägas, de visste det: Känslorna, kärleken, livet, detta var deras område. Det tillhörde dem.”

Det är ”Pratet” enligt Heidegger, det ”man” pratar o skvallrar om och, för att säga som det är, det är det ”otillförlitliga” som berörs där. Och, utan tvivel, många författare har flyktigt berört det, i förbifarten, de har skrapat på det ”otillförlitligas mur”, men jag känner inte till någon som har gjort det, löst prat och skvaller, till ämnet för en bok: det är så att det otillförlitliga är inte romanliknande. Romanförfattarna bemödar sig däremot att övertyga oss om att världen består av oersättliga individer, alla är utvalda, till o med de onda, alla är passionerade, alla är speciella. Nathalie Sarraute låter oss se det otillförlitligas mur; hon låter oss se den överallt. Och bakom muren? Vad finns det där? Tja, exakt ingenting. Ingenting eller nästan ingenting. Kanske vaga ansträngningar för att fly från något som man anar bland skuggorna. Det otillförlitliga, den sanna relationen med de andra, med sig själv, antyds överallt, men är osynliggjord. Man jäktar på den därför att man flyr den. Om vi kastar en blick, som författaren inbjuder oss till, på insidan av folk, skymtar vi ett krälande av slappa o tentakelliknande undanflykter. Man flyr till sysselsättningar som fridfullt återspeglar det universella och det stadigvarande, flykten till de dagliga sysselsättningarna, flykten till det småaktiga. Jag känner inte till många så imponerande sidor som den som som visar oss ”den gamle” för att undkomma just dödsfruktan så kastar han sig, barfota o i nattskjorta, ut i köket för att kontrollera om hans dotter stjäl tvål av honom. Nathalie Sarraute har en vision om vårt halvflytande inre: ta bort klichéernas byggsten, så skall ni finna en flytande massa, drägel, slem, tvehågsna rörelser, amiboide. Hennes vokabulär består av en ojämförlig ymnighet för att antyda dessa långsamma roterande slingerrörelser hos dessa viskösa o levande ämnen. ”Som en slags klibbigt drägel, trängde sig deras tanke in i honom, klibbade sig fast vid honom, täckte honom invärtes.” (Tropismes, sidan 11.) Och här är den enkla kvinnan -flickan ” tyst under lampan, liknande en spröd och len undervattensplanta helt täckt av rörliga sugskålar” (Ibid, sidan 50). Det är ju så att dessa famlande undanflykter, skamliga, som de inte vågar benämna också är förhållandet till andra. På det sättet att den högtidliga konversationen, ett rituellt utbyte av klichéer, döljer en ”underkonversation” där sugkopparna berör varandra, fjäskar för varandra, inandas varandra. Det blir först och främst en olustig stämning: om jag misstänker att ni inte är helt o hållet, helt enkelt och uppriktigt den kliché som ni säger, så väcks alla mina mjuka monster; jag blir rädd: ”hon var uppkrupen på ett hörn av fåtöljen, slingrade sig, nacken spänd, ögonen var utstående: ”Ja, ja, ja”, sa hon, och hon samtyckte till varje del av frasen med en huvudnickning. Hon var skräckinjagande, len och platt, helt glatt, och bara hennes ögon var utstående. Hon hade något alarmerande hos sig, oroande och hennes mildhet var hotfull. Han kände att till varje pris så var det nödvändigt att få henne att räta på sig, att lugna henne, men att bara en person utrustad med en övermänsklig kraft skulle kunna göra det… Han var rädd, han skulle gripas av panik, man fick inte förlora en minut för att resonera, för att reflektera. Han satte igång att tala, att tala utan avbrott, om vem som helst, om vad som helst, att kämpa ( som ormen framför musiken? Som fåglarna framför boan? Han visste inte nått mera) snabbt, snabbt, utan att stanna av, utan att förlora en minut, snabbt, snabbt, medan det ännu var tid, för att hålla henne i schack, för att lirka med henne.” (Ibid, sidan 35). Nathalie Sarraute’s böcker är fyllda med denna terror: man pratar, något spricker, plötsligt blir det grå djupet av en själ upplyst och var o en har känt sin gyttja röra sig. Och sedan nej: hotet avlägsnar sig, faran är avvärjd, man återgår lugnt till att utbyta klichéer. Dessa klichéer går, faktiskt, på grund ibland och den förfärliga nakna roterande slingerrörelsen uppträder: Det tycks dem som om deras kontur upplöses, töjer sig i alla avseenden, skyddssköldarna, skalen brister överallt, de är nakna, utan skydd, de glider sammanflätade den ene i den andre, de sjunker som till botten av ett schakt… här, dit de nu sjunker, är som ett undervattenslandskap, allt verkar vara ostadigt, de oscillerar och precis som föremålen i en mardröm, de blåses upp, får underliga proportioner… en stor mjuk massa som stödjer sig på henne, krossar henne… hon försöker på ett klumpigt sätt att frigöra sig en smula, hon hör sin egen röst, en konstig o alltför likgiltig…” Det händer inget för övrigt: det händer aldrig något. Som på en överenskommelse, drar deltagarna vid denna tillfälliga oförmåga för ridån för allmänna ordalag. Alltså, man bör inte söka det i Nathalie Sarraute’s bok det som hon inte vill ge oss; en man, för henne, det är inte en karaktär, inte först o främst en historia, inte heller ett system av vanor: det är ett ständigt komma o gå och något vekligt mellan privatpersonen och den formella personen. Ibland är skalet tomt, en ”Herr Dumontet” inträder plötsligt, som skickligt har frigjort sig från privatpersonen, som inte är annat än en charmerande och livfull uppsättning av formalia. Då andas alla ut och återfår hoppet: Det är ändå möjligt! Det är ändå fortfarande möjligt. Ett begravningslugn strömmar med honom in i rummet.

Dessa få påpekanden syftar endast till att vägleda läsaren av denna svåra och excellenta bok; de försöker inte att utarma innehållet. Det bästa med Nathalie Sarraute är hennes snubblande stil, famlande, så ärlig, så full av grämelse, som närmar sig föremålet med from försiktighet, avlägsnar sig plötsligt på grund av en slags anständighet eller av blygsel framför föremålens komplexitet och som, när allt kommer omkring, bryskt överlämnar det dreglande monstret, men nästan utan att beröra det, genom den magiska effekten av en bild. Är det psykologi? Kanske Nathalie Sarraute, stor beundrare av Dostojevski, skulle vilja få oss att tro det. För mig så menar jag att genom att låta oss ana en ogripbar ärlighet, att påvisa detta oupphörliga komma o gå från det speciella till det generella, att bemöda sig att måla upp den lugnande och bedrövade oäkta världen, så har hon klarlagt en teknik som tillåter att uppnå, bortom psykologin, det verkliga och mänskliga, till och med i tillvaron.

Jean-Paul Sartre, 1947.

söndag 28 februari 2010

Myten om Sisyfos

Myten om Sisyfos är en filosofisk essä av Albert Camus. Den omfattar cirka 120 sidor och publicerades ursprungligen 1942 på franska som Le mythe de Sisyphe, den engelska översättningen av Justin O'Brien följde 1955.
I uppsatsen introducerar Camus sin filosofi om det absurda: mannens fåfänga sökande efter mening, enighet och tydlighet i en obegriplig värld utan Gud och eviga sanningar eller värden. Kräver förverkligandet av det absurda självmord? Camus svarar: "Nej, det kräver revolt." Han beskriver sedan många metoder för absurda liv. I det sista kapitlet jämförs det absurda i människans liv med situationen för Sisyfos, en gestalt i den den grekiska mytologin som dömdes att för alltid upprepa samma meningslösa uppdrag att driva en sten uppför berget, för att bara se den rulla ner igen. Uppsatsen sammanfattar: "Kampen själv ... är nog att fylla en människas hjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
Arbetet kan ses i relation till andra verk av Camus: romanen The Stranger (1942), pjäsen Caligula (1945), och i synnerhet uppsatsen The Rebel (1951).
Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Myth_of_Sisyphus

fredag 29 januari 2010

Avsnitt 3: Arbetargrabbens äventyrliga resa

Mogetorps IF
Bonden vid Mogetorp som vi hyrde banvaktsstugan av var en gammal mager man och han hade en son, adopterad, som hette Tord. Tord hade massor av kompisar och allihopa var alldeles sjövilda, som var ett av mammas specialuttryck.
Tord o kompisarna kom på att de skulle bilda en idrottsklubb. Vi fick betala nåra kronor för inträdet o så fick vi ett fint märke, som nån sytt upp, att sy fast på kortbyxorna. Men vi måste själva fixa en idrottsplats också. Alla samlades och jobbade med detta. Vi ordnade olika platser för höjdhopp, stavhopp, längdhopp, tresteg, kulstötning. När det var färdigt så ordnades träningar o tävlingar i de olika grenarna. Även terränglöpning tävlades det i.
Detta var roligt på alla sätt för då såg man hur de andra gjorde och vad de presterade. Man var ju inte sämre än att man försökte bli bättre efter hand. Träning, träning! Eftersom de andra var äldre än jag så var mina resultat mycket blygsamma, men lärorikt var det.


Att plöja åkrar med ett par hästar
Bonden i Mogetorp hade ingen traktor, men han hade minst 2 hästar. Han plöjde alltid sina åkrar med dessa framför en enskärig plog. Det var ett tidsödande, tekniskt o tungt arbete för honom att plöja o harva och så och skörda sina mycket stora fält. Både säd o potatis o olika växter att föda sina kreatur o grisar med. Jag stod ibland, väldigt nära förresten, och tittade på hans plöjning med två hästar. Det gick galant, men ibland körde plogskäret på en sten, som inte kunde ses, och då blev det tvärstopp. Ibland blev hästarna vresiga och de grälade en stund innan de kom igång igen. Oj vad han va duktig, det va en riktig hästkarl det! Långt senare fick jag veta att den bonden fick ett mycket tragiskt slut.


Om Tord
Tord o hans kompisar lekte ofta datten nere vid badet, Duveholmsbadet. Jag minns att Tord kunde dyka från tian och sen simma djupt under vattnet och komma upp 50 m därifrån. Han var omöjlig att få tag i. Sjövild! Även Sune o Dala va förresten likadana. Själv lyckades jag inte dyka från högre än sjuan. Rädslan satte hinder i hjulet.

Om Värmbol och Nävertorp
Det va grannfejder mellan värmbolingar o nävertorpare som nästan liknade forntida krig. Ungdomarna tycktes gå man ur huse och ställde upp på detta. Ve den som blev fasttagen av de andra!

Fortare än man anar kan man va tillbaka på ruta ett igen
Efter 6:e klass började jag den 4-åriga realskolan. Första året gick så där o så kom sommarlovet. Underbart! När vi började igen på hösten o hade skrivningar i engelska o tyska så märkte jag med förundran att jag inte kunde nått alls. Ingenting! Allt va totalt väck. Jag fick alltid underkänt. Jag förstod att jag måste börja om från scratch igen. Men hur gjorde man det? Jag gick till varje lärare, fru Dahl i tyska, och berättade det o bad dem tala om va jag skulle läsa för att börja om helt från början. Jag fick genast bra information om vilka böcker jag skulle köpa och vilka stilsamlingar som jag måste jobba med. Det blev kvällsjobb och helgjobb det där. Det va ju kul också och målet var ju givet. Efter vart så kom jag ifatt mina klasskamrater i båda språken. I slutbetyget från realskolan fick jag höga betyg och det var med stor förnöjelse jag såg språkbetygen som var bland de allra bästa.

Jag var förståss väldigt ledsen, innerst inne i hjärtat, över alla beska tråkningar jag hade fått stå ut med, det satt väldigt djupt. Men se'n visste man vilka som var dåliga lärare och dåliga kamrater. De visste det också!

Det ena arbetssamma leder till det andra, det verkar aldrig ta en ände
När jag hade fått anställning på ASEA i Västerås 1967 så fick jag ett pyttelitet rum för ungkarlar på Hotell Märta nedanför Oxbacken. Bland det första jag gjorde var att anmäla mig på TBV för högskolematematiken. Efter ett år så började det och jag fick 20 poäng. Sen fortsatte det med ASEAs Högre Tekniska kurs i 2 år. Då hade jag redan blivit anställd på ASEA Research på Mekanik o Hållfasthetsavdelningen, där jag stannade i 7 år.
Totalt antal år vid bolaget som nu heter ABB blev 38. Under många år var jag även förtroendeman för SIF och fick god kunskap om arbetsrätt. Bland annat läste jag JÖKEN 10 poäng. Kul!

Idag är 4 jan 2010!
Det var roligt att gå i småskolan o sedan i folkskolan upp till klass 6. Allt var nytt att lära o andra barn att kivas med. När jag var 7 år så började jag småskolan o vid 13 så slutade jag sexan, sen var det läroverket i 4 år. Nu har jag i alla fall hittat betygsboken från klass 1-6.

Vart tog klasskamraterna från folkskolan igentligen vägen: Leif Palm, Dick Lindmark, Marianne Ekman, Kerstin Eriksson, Jan Olof Korpe, Lasse Pettersson som också kallades Lasse i Konsum, Stig Johansson (Stickan), Jan Haglund, Sten Norman är några jag minns? Ja, allihop finns ju på Agneta Tryggs lista förståss. Men det finns ju självklart ingen beskrivning av dem där som en nostalgisk gammal man kan läsa. Ja och sedan va det lärarna också förståss?

Det är klart att samma frågor gäller ju alla andra skolor jag gått i, liksom alla de andra människorna jag mött. Några egna anteckningar har jag inte gjort o det straffar sig nu, men vem tänkte nånsin på att man kunde bli en ålderman. Inte jag i vart fall!

Jean-Paul Sartre o existensialismen, som är en humanism, är en del av filosofins kunskapsmängd.
Existensialismen förklaras i boken ”L’etre et le néant”. Den svenska rubriken är kort o gott, enligt min översättning: ”Varandet & Friheten”. Boken har ISBN 2-07-029388-2, Gallimard 1943, omfattar 692 sidor på franska, mycket tätt skrivet på varje sida,

Här är det som skrivits på bokens baksida, översatt till vardagssvenska:

Individen skulle bara kunna skapa tillvarons villkor och, om individen är inlemmad i denna skapande process, så beror tillvarons villkor bara av honom. Om han skall kunna granska denna process, det vill säga ifrågasätta den, är det nödvändigt att han kan hålla den under uppsikt som en enhet/ett stycke, det vill säga ställa sig själv utanför vardagens villkor och detta måste vardagslivets struktur tåla. Emellertid, det är inte givet människan att kunna förändra, inte ens tillfälligt, levnadsvillkorens massiva tyngd som människan är underkastad. Det som hon kan förändra, det är hennes förhållande till, inställningen till, tillvarons villkor.

Vad beträffar varje individ, så kan individen frånkoppla sig ifrån en annan individ, dvs dra ur sladden, det innebär att individen drar sig ur sitt förhållande till den andra individen. I detta fall flyr individen, individen kan inte nås, den andra individen kan inte påverka, individen har dragit sig tillbaka bakom ett tomrum. Denna möjlighet för individen att utsöndra ett tomrum som isolerar den från omgivningen, har Descartes, efter Stoikerna, givit ett namn: det är friheten.
J.-P. Sartre

Fri översättning från franskan av mig & redigerat & redigerat för att bli lättläst & begripligt.