fredag 26 mars 2010

Löpning, joggning o kyrkrundor

Alla mina joggningsrundor går förbi nån kyrka o därav namnet. K-rundor betyder alltså Kyrkrundor. I tabellen nedan så ses antalet rundor per år. En hel del andra rundor har sprungits, men de var kortare. Men det blir ju lika jobbigt för då springer man ju fortare. Under 2007 var det 8 Lundby-kyrkrundor. Sedan flyttade jag och det var andra rundor som gällde, förutom gymet och hästskötsel bl.a.
Lundby kyrkrunda är 11,465 km. PR: 53'52''

År, Lundby k-rundor, K-rundor totalt
2000, 34, 34
2001, 65, 68
2002, 112, 171
2003, 210, 242
2004, 78, 86
2005, 270, 294
2006, 68, 169
2007, 8, 234
Summa: 845, 1298

Enligt ett gammalt ordspråk ska en vuxen karl springa en mil/dag för att hålla sig frisk. Det orkade inte jag! Man är ju sjuk ibland, då måste man absolut vila åtminstone ett dygn efter det febern släppt. Ibland får man nån inflammation nånstans, tex i nått knä eller nått annat, då blir det att vila tills man är kurant igen. Vilodagar är absolut ett måste för att hålla uppe kvaliteten i springandet. En läkare jag kände sa att max.puls en gång per dag måste man uppnå, annars blir det ingen förbättring, sa han. Det lyckades jag inte heller med!

Malin Ewerlöfs bok "Malins löparbok" med undertiteln "Din guide till bättre löpning" är väldigt bra att läsa då o då. Malin hon kan alltihopa! Oh, vad bra den är!

Enligt Medicinalstyrelsens utredningar skulle stora belopp sparas i sjukvården i mindre behov av sjuksängar. Detta om svenska folket joggade mera o systematiskt. Men det gör de inte, endast ett fåtal.

Enligt en överenskommelse mellan Arbetsgivaren och SIF kan man bli pensionerad vid åldern 62 år och en månad. Jag blev pensionär på hösten 2004.

torsdag 25 mars 2010

Om Grigorij "Grisja" Perelman.

Världens smartaste man.
Publicerad: 2010-03-24 i AB

Men ryske Grigorij "Grisja" Perelman tackar nej till en miljon dollar – drygt sju miljoner kronor – i prispengar.
– Jag har allt jag vill ha, säger han.
Det var 2002 som dr Perelman, då forskare vid Steklov-institutet för matematik i St Petersburg, la fram en avhandling på internet med lösningen på ett hundra år gammalt matematikmysterium: ”Poincarés förmodan".

För det fick han matematikernas Nobelpris, Fieldspriset, 2006, men dök inte upp vid prisutdelningen.
– Jag är inte intresserad av pengar eller berömmelse. Jag vill inte visas upp som ett djur på zoo, sa han då enligt brittiska Daily Mail.
Tackar nej till en miljon dollar

Nu har han tilldelats Millennium-priset på en miljon dollar, av amerikanska Clay Mathematics Institute. Men matematikgeniet vill inte ha några pengar.
– Jag har allt jag vill ha, säger Perelman, 43, genom en stängd dörr till sitt hem i St Petersburg, skriver Daily Mail.

Enligt grannen Vera Petrovna har Perelman knappt några möbler i sin nedgångna lägenhet.
– Jag har varit i hans lägenhet en gång och jag blev förbluffad. Han har bara ett bord, en stol och en säng med en smutsig madrass. Vi försöker bli av med kackerlackor i kvarteret, men de gömmer sig i hans lägenhet, säger hon, enligt tidningen.
Malin Axelsson

Poincarés förmodan
En matematisk förmodan av franske matematikern Henri Poincaré från 1904:
"Om en tredimensionell sammanhängande begränsad mångfald har egenskapen att varje sluten kurva på den kan deformeras utan bristningar till en punkt så är mångfalden den tredimensionella sfären."
Källa: NE

Ref. http://www.notablebiographies.com/supp/Supplement-Mi-So/Perelman-Grigory.html

Jag förstår ju inte ens vad Pioncarés förmodan handlar om?

Efter att ha tittat på bilderna av sfärerna nedan så trillade pengen ner!
http://en.wikipedia.org/wiki/File:P1S2all.jpg

onsdag 17 mars 2010

Essential matters

In the future what will the researchers say about us?

Answer: They fornicated and read the newspapers.

I fully agree with Albert Camus in his book La Chute.

söndag 14 mars 2010

Mini Biography of Simone Signoret

The face of Simone Signoret on the Paris Metro movie posters in March 1982 looked even older than her 61 years. She was still a box office draw, but the film, L'étoile du Nord (1982), would be her last theatrical release. She played the landlady. Signoret had a long film apprenticeship during World War II, mostly as an extra and occasionally getting to speak a single line. She was working without an official permit during the Nazi occupation of France, because her father, who had fled to England, was Jewish. Working almost all the time, she made enough as an extra to support her mother and three younger brothers. Her breakthrough to international stardom came at the age of 38 with the British film Room at the Top (1959). Her Alice Aisgill, an unhappily married woman who hopes she has found true love, radiated real warmth in all of her scenes, not just those in bed. She was the same woman as Dedee, a prostitute who finds true love in Dédée d'Anvers (1948), a film directed by Signoret's first husband, Yves Allégret, a decade earlier. Hollywood beckoned throughout the 1950s, but both Signoret and her second husband, Yves Montand, were refused visas to enter the United States; their progressive political activities did not sit well with the ultra-conservative McCarthy-era mentality that gripped the US at the time. They got visas in 1960 so Montand, as a singer, could perform in New York and San Francisco. They were in Los Angeles in March 1960 when Signoret received the Oscar for best actress and stayed on so Montand could play opposite Marilyn Monroe in Let's Make Love (1960). The Signoret film that is shown most often on TV and that got a theatrical re-release in 1995, four decades after it was made is the French thriller Les diaboliques (1955). The chilly character Signoret plays is proof of her acting ability. More typical of her persona is the countess in Ship of Fools (1965), a film that also starred Vivien Leigh--more than doubling its chances of being in a video store or library film collection.

IMDb Mini Biography By: Dale O'Connor

Ref. Her own biography "La Nostalgie n'est plus ce qu'elle était".

onsdag 10 mars 2010

Boken Candide av Voltaire och Phèdre av Racine

Boken Candide anses vara den mest utskällda boken i människans historia. På andra plats kommer då Phèdre av Racine, eller om båda är lika avskydda. Båda är väldigt intressanta och givande. Förmodligen har få personer verkligen läst dem och tänkt efter vad det igentligen handlar om.

Nedanstående är från Wikipedia:
Omslaget på upplagan från 1759, utgiven i Paris.För musikalen/operetten baserad på boken, se Candide (operett)
Candide är en satirisk pikareskroman av Voltaire, utgiven första gången 1759. Den driver med den samtida tänkaren Leibniz, i boken förkroppsligad av Doktor Pangloss (betyder ungefär 'allvetare'), som – oavsett hur mycket elände huvudpersonen 'Candide (betyder ungefär 'godtrogen') råkar ut för – står fast vid att de lever i "den bästa av världar" ("dans le meilleur des mondes possibles").

Handling
Candide är i berättelsens början en yngling, som bor på baronen Thunder-ten-Trunckhs gods i Tyskland. Senare när Candide påträffas kyssandes med slottsfröken Kunigunda sparkar baronen ut honom. Han tvångvärvas i den bulgariska armén.

Sedan får läsaren reda på lite om krigets slaktande från Candides ögon. Efter det träffar han sin gamla magister, filosofen Pangloss från slottet. På en resa till Sydamerika finner Candide drömlandet Eldorado där alla är lyckliga. Men ändå väljer han att resa vidare eftersom han inte kan leva utan Kunigunda. Han hittar henne till slut, men då har hon råkat ut för massakrer, våldtäkter och prostitution och har blivit argsint och ful. Av plikt gifter hans sig med henne ändå på en liten gård, där de bor tillsammans med Pangloss. Pangloss har innerst inne delvis lagt ner sina tankar om att allt har en mening och att de lever i den bästa av världar men väljer att fortsätta få sin omgivning att tro att han är sin gamla lärdom trogen. Candide tvivlar och deras diskussion avslutas med Candides kända replik "Det är väl talat...men låt oss nu odla vår trädgård".

Voltaires slutpoäng är den motsatta, att man måste "odla sin trädgård"; vilket är helt i linje med upplysningstidens utilistiska ideal som förkunnade att bara genom hårt slit och nyttig verksamhet kunde man uppnå framgång, filosofiskt svärmeri var således ingenting värt, vilket är lite paradoxalt med tanke på Voltaires sysselsättning. Voltaire är även mycket kritisk till klassamhället och kyrkan i denna bok.

Min egen kommentar till de två lärorika böckerna:
1. Det Voltaire skriver om klassamhället o kyrkan samt hur individer i boken är gäller i högsta grad fortfarande. Voltaire kritiserade katolska kyrkan, men den protestantiska kyrkan och frikyrkorna är inte ett dugg bättre, lika goda kålsupare.
2. Det som skildras i Phèdre av Racine upprepas oupphörligt, ständigt o jämt, mitt framför vår näsa. Men näsan sitter ju för nära o därför ser vi det inte, men oftast vill inte omgivningen se det, man ursäktar det o istället ger man sig på den som kom med kommentarer. Allt enligt Jantelagen: ”Du skall inte tro att du är något”!

tisdag 9 mars 2010

Ett tips om en Svensk storsångare

Göran Samuelssons nya album ”Kugg” är ett fantastiskt album av supersköna melodier.

För mig så är albumet en sällsam blandning av Ted Ström, Kenny Rogers, Dolly Parton, Willie Nelson o Hank Locklin när dessa är som allra bäst.

Albumet släpps till försäljning den 27/3 o är en fin investering för finsmakaren av text och musik.

Tipset har jag fått av Albin Norén i Skåre i Karlstad. Albin jobbar på TV4.

torsdag 4 mars 2010

Om Penicillinet och dess historia

Av: Kerstin Österberg
Publicerad 16 december 1999

Det var ingen vidare ordning på vaccinationsavdelningens laboratorium vid St Mary's Hospital i London. Laboratorn, Alexander Fleming, var inte mycket för städning. Han gillade att leka med sina bakterier istället och lät provrör och plattor stå med sitt innehåll i flera veckor. Det hände ofta oväntade och spännande saker i provplattorna.

Ur den sorglösa lekfullheten föddes ett av historiens mest revolutionerande läkemedel: Penicillinet. Några sporer av en liten mögelsvamp, Penicillium notatum, fick fäste i Flemings provodling med stafylokocker en gång när han var på semester. Där svampen växte försvann bakterierna.

Det var 1928. Men först i slutet av 1940-talet kom penicillinet att vara tillgängligt som läkemedel. Fleming hade visserligen insett penicillinets fantastiska medicinska förmåga. Men han hade svårt att göra ett bra preparat av det, så han lät projektet vila. Det blev två andra brittiska forskare, Howard Florey och Ernst Chain, som vidareutvecklade det till ett läkemedel.

Tillsammans med Fleming fick de nobelpriset i medicin 1945.

Resten finns att läsa på

http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article1881.ece

tisdag 2 mars 2010

Kort sammandrag av Jean-Paul Sartre av boken "Porträtt av en okänd"

Boken är av Nathalie Sarraute

Vad som personen som berättar denna historia försöker, först, det är att lyckas med att fånga in personerna som fascinerar – en gammal far och hans dotter – under deras attituder och deras ord, över deras inre monolog, dessa hemliga rörelser, som de inte vill vidkännas, som de knappt är medvetna om, dessa spirande känslor in statu nascendi, som inte har nått namn, och som utformar den osynliga väven av relationer med andra och vid varje ögonblick.

Mjuka rörelser av tentakler, ”flytande massa, fradgande, slemmiga”, sådana tycks de vara först, dessa spirande känslor in statu nascendi, men allt eftersom personens öga vänjer sig och personen undersöker dem med allt kraftigare instrument, blir de allt klarare o mera precisa, de får formen av mycket små dramer, vars avgörande vändpunkter är rigoröst välplanerade vilka för fram till de slutliga rörelser som orden och handlingarna är och ger dem hela deras vidd och deras verkliga betydelse.

Men när till slut, efter stor anspänning, personen har intrycket att fånga in dem, så gör snabbheten, komplexiteten, finessen av dessa för det nakna ögat osynliga dramer att personen släpper taget. Personen resignerar. Personen låter sig bli blind, såsom alla runtom, och ordens skimmer och gester blir reducerade till sina mest uppenbara utanverk. Allt återgår till ordningen. Den trygga och bekväma konventionen tar tillbaka sitt mönster.

Fri översättning från franska.

PS. Allt återgår till "den komfortabla zonen". DS.

Jean-Paul Sartre om "Porträtt av en okänd"

Av Nathalie Sarraute

Förordet av Jean-Paul Sartre från boken:

Ett av de mest säregna kännetecknen från vår litterära epok, det är uppdykandet, här och där, av livskraftiga och totalt negativa verk som man skulle kunna benämna anti-romaner. I denna kategori skall jag inordna verk av Nabokov, de av Evelyn Waugh och, i en särskild mening, Falskmyntarna. Det rör sig inte alls om att motarbeta romangenren, på det sätt som romanen Makterna som Roger Caillois har skrivit och som jag skulle jämföra med, utan jämförelse för övrigt, med Brevet om skådespelen av Rousseau. Anti-romanerna behåller romanens utseende och dess kontur; det är påhittade verk som presenterar fiktiva figurer för oss och berättar deras historia. Men det är för att lättare kunna lura oss: Det rör sig om: att romanen ifrågasätter sig själv, att tillintetgöra den framför våra ögon under tiden som man bygger dess grund, att skriva romanen av en roman som inte låter sig göras, som inte kan göras, att skapa en fiktion som är för stora verk författade av Dostojevski och Meredith det som tavlorna av Rembrandt och Rubens var för Miros målning, kallad för mordet på målarkonsten.
Dessa besynnerliga verk och svårligen klassificerbara demonstrerar inte svagheten hos romangenren, de visar bara att vi lever i en epok av eftertanke och att romanen som sådan är i färd med att reflektera över sig själv. Sådan är Nathalie Sarraute’s bok: En anti-roman som läses som en polisroman. Det är för övrigt en parodi av romaner typ ”insamling” och hon inför en sorts passionerad detektivamatör som fascineras av ett banalt par – en gammal far, och en mycket yngre dotter – och håller utkik på dem och följer dem i spåret och genomskådar dem ibland, på avstånd, genom en slags tankeöverföring, men utan att nånsin veta så bra varken vad hon söker eller vad de är. Hon hittar ingenting, för övrigt, eller nästan ingenting. Hon ger upp sin undersökning på grund av en förvandling: som om polisen hos Agatha Christie, när han var på vippen att upptäcka den skyldige, plötsligt drivs till att bli kriminell.
Det är romanförfattarens oärlighet - denna nödvändiga oärligheten – som väcker Nathalie Sarraute’s avsky. Är man ”med” sina figurer, ”bakom” dem eller utanför? Och när man är bakom dem, vill man inte då få oss o tro att man stannar inom eller är utanför? Genom påhittet med denne själarnas polis som krockar med det ”yttre” av dessa ”enorma dyngbaggars” sköld och som otydligt jäktar ”det inre” utan att nånsin beröra det, så försöker Nathalie Sarraute att rädda sin ärlighet som berättare. Hon vill inte ta sina figurer varken inifrån eller utifrån därför att vi är, för oss själva och för de andra, helt och hållet utanför och innanför samtidigt. Det utanför, det är ett neutralt område, det är innanför oss själva som vi vill vara för de andra och att de andra uppmuntrar oss att vara oss själva.

Det är ”klichén” som gäller. Ty detta fina ord har flera betydelser: det betecknar utan tvivel de minst förväntningsfulla tankarna, men det är så att dessa tankar har blivit mötesplatsen för kollektivet. Var och en finner sig tillrätta där, och finner de andra där. Klichén är till för alla och den tillhör mig; den tillhör alla i mig, och den är allas närvaro i mig. Den är till sin natur det allmängiltiga; för att anpassa mig till den, så måste det till en handling: en handling genom vilken jag tar bort mitt eget speciella för att ansluta mig till det kollektiva, för att bli majoritet. Inte alls lika som de andra, men precis som alla personifierad. Genom detta utomordentligt sociala samtycke, identifierar jag mig med alla de andra genom det allmännas suddighet. Nathalie Sarraute tycks särskilja tre koncentriska sfärer av allmängiltighet: Det finns den för karaktären, den för den allmänna moralen, den för konsten och, precis, för romanen. Om jag gör en knarrig figur som gör gott, som den gamle fadern i ”Porträtt av en okänd”, isolerar jag mig i den första; om jag deklarerar, när en far förvägrar pengar till sin dotter: ”Om det inte är eländigt att se detta; och säga att han har bara henne i världen…ah! Han tar inte med sig henne, minsann”, förevisar jag mig till den andra; i den tredje, om jag säger om en ung flicka att hon är Tanagra, en graciös flicka, om ett landskap att det är ett Corot, ett berömt franskt landskap, om en familjehistoria att den är balzacienne, som av Balzac. De andra, de som har tillgång på samma nivå inom dessa områden, de samtycker och förstår mig med en gång; när de reflekterar över min inställning, min bedömning, min jämförelse, så vidarebefordrar de den som en fantastisk karaktär. Lugnande för de andra, lugnande för mej själv att jag har tagit min tillflykt till mötesplatsen för kollektivet, detta neutrala och allmänna område som inte är helt objektivt, ty när allt kommer omkring, jag håller mig där genom mitt eget beslut, inte helt o hållet subjektivt därför att alla kan nå mig och förstå mig där. Man skulle kunna benämna mötesplatsen för kollektivet, på samma gång för det subjektiva av det objektiva och det objektiva av subjektiviteten. Ty jag eftersträvar bara detta, för jag bedyrar att jag inte har hemliga skrivbordslådor, och det är tillåtet för mig, på detta område, att skvallra, att uppröras, att indigneras, att uppvisa ”en karaktär” och till och med att vara ett ”original”, det vill säga att samla ihop klichéerna på ett nytt sätt: det finns, faktiskt, ”motsägelsefulla företeelser”. Man låter mig, kort sagt, efter behag, att vara subjektiv inom gränserna för objektiviteten. Och desto mera som jag skall vara subjektiv inom dessa snäva gränser, desto mera skall man vara tacksam: ty jag skall visa att subjektiviteten är nått annat och man behöver inte vara rädd.

I sitt första verk Tropismes, redan då visade Nathalie Sarraute hur kvinnorna tillbringar sina liv att kommunicera genom klichéer: ”De pratade: Det finns bland dem beklagansvärda scener, dispyter om ingenting. Jag måste säga att det är honom jag beklagar mest i alla fall i allt detta. Hur mycket? Åtminstone två millioner. Och bara arvet efter tant Joséphine… Nej… Hur skulle ni vilja? Han skall inte gifta sig med henne. Det är en hemmafru som han behöver, han har inte förstått det själv. Men nej, det säger jag er. Det är en hemmafru han behöver.. Hemma… Hemma..” Man hade alltid sagt det åt dem. Detta, de hade väl alltid hört det sägas, de visste det: Känslorna, kärleken, livet, detta var deras område. Det tillhörde dem.”

Det är ”Pratet” enligt Heidegger, det ”man” pratar o skvallrar om och, för att säga som det är, det är det ”otillförlitliga” som berörs där. Och, utan tvivel, många författare har flyktigt berört det, i förbifarten, de har skrapat på det ”otillförlitligas mur”, men jag känner inte till någon som har gjort det, löst prat och skvaller, till ämnet för en bok: det är så att det otillförlitliga är inte romanliknande. Romanförfattarna bemödar sig däremot att övertyga oss om att världen består av oersättliga individer, alla är utvalda, till o med de onda, alla är passionerade, alla är speciella. Nathalie Sarraute låter oss se det otillförlitligas mur; hon låter oss se den överallt. Och bakom muren? Vad finns det där? Tja, exakt ingenting. Ingenting eller nästan ingenting. Kanske vaga ansträngningar för att fly från något som man anar bland skuggorna. Det otillförlitliga, den sanna relationen med de andra, med sig själv, antyds överallt, men är osynliggjord. Man jäktar på den därför att man flyr den. Om vi kastar en blick, som författaren inbjuder oss till, på insidan av folk, skymtar vi ett krälande av slappa o tentakelliknande undanflykter. Man flyr till sysselsättningar som fridfullt återspeglar det universella och det stadigvarande, flykten till de dagliga sysselsättningarna, flykten till det småaktiga. Jag känner inte till många så imponerande sidor som den som som visar oss ”den gamle” för att undkomma just dödsfruktan så kastar han sig, barfota o i nattskjorta, ut i köket för att kontrollera om hans dotter stjäl tvål av honom. Nathalie Sarraute har en vision om vårt halvflytande inre: ta bort klichéernas byggsten, så skall ni finna en flytande massa, drägel, slem, tvehågsna rörelser, amiboide. Hennes vokabulär består av en ojämförlig ymnighet för att antyda dessa långsamma roterande slingerrörelser hos dessa viskösa o levande ämnen. ”Som en slags klibbigt drägel, trängde sig deras tanke in i honom, klibbade sig fast vid honom, täckte honom invärtes.” (Tropismes, sidan 11.) Och här är den enkla kvinnan -flickan ” tyst under lampan, liknande en spröd och len undervattensplanta helt täckt av rörliga sugskålar” (Ibid, sidan 50). Det är ju så att dessa famlande undanflykter, skamliga, som de inte vågar benämna också är förhållandet till andra. På det sättet att den högtidliga konversationen, ett rituellt utbyte av klichéer, döljer en ”underkonversation” där sugkopparna berör varandra, fjäskar för varandra, inandas varandra. Det blir först och främst en olustig stämning: om jag misstänker att ni inte är helt o hållet, helt enkelt och uppriktigt den kliché som ni säger, så väcks alla mina mjuka monster; jag blir rädd: ”hon var uppkrupen på ett hörn av fåtöljen, slingrade sig, nacken spänd, ögonen var utstående: ”Ja, ja, ja”, sa hon, och hon samtyckte till varje del av frasen med en huvudnickning. Hon var skräckinjagande, len och platt, helt glatt, och bara hennes ögon var utstående. Hon hade något alarmerande hos sig, oroande och hennes mildhet var hotfull. Han kände att till varje pris så var det nödvändigt att få henne att räta på sig, att lugna henne, men att bara en person utrustad med en övermänsklig kraft skulle kunna göra det… Han var rädd, han skulle gripas av panik, man fick inte förlora en minut för att resonera, för att reflektera. Han satte igång att tala, att tala utan avbrott, om vem som helst, om vad som helst, att kämpa ( som ormen framför musiken? Som fåglarna framför boan? Han visste inte nått mera) snabbt, snabbt, utan att stanna av, utan att förlora en minut, snabbt, snabbt, medan det ännu var tid, för att hålla henne i schack, för att lirka med henne.” (Ibid, sidan 35). Nathalie Sarraute’s böcker är fyllda med denna terror: man pratar, något spricker, plötsligt blir det grå djupet av en själ upplyst och var o en har känt sin gyttja röra sig. Och sedan nej: hotet avlägsnar sig, faran är avvärjd, man återgår lugnt till att utbyta klichéer. Dessa klichéer går, faktiskt, på grund ibland och den förfärliga nakna roterande slingerrörelsen uppträder: Det tycks dem som om deras kontur upplöses, töjer sig i alla avseenden, skyddssköldarna, skalen brister överallt, de är nakna, utan skydd, de glider sammanflätade den ene i den andre, de sjunker som till botten av ett schakt… här, dit de nu sjunker, är som ett undervattenslandskap, allt verkar vara ostadigt, de oscillerar och precis som föremålen i en mardröm, de blåses upp, får underliga proportioner… en stor mjuk massa som stödjer sig på henne, krossar henne… hon försöker på ett klumpigt sätt att frigöra sig en smula, hon hör sin egen röst, en konstig o alltför likgiltig…” Det händer inget för övrigt: det händer aldrig något. Som på en överenskommelse, drar deltagarna vid denna tillfälliga oförmåga för ridån för allmänna ordalag. Alltså, man bör inte söka det i Nathalie Sarraute’s bok det som hon inte vill ge oss; en man, för henne, det är inte en karaktär, inte först o främst en historia, inte heller ett system av vanor: det är ett ständigt komma o gå och något vekligt mellan privatpersonen och den formella personen. Ibland är skalet tomt, en ”Herr Dumontet” inträder plötsligt, som skickligt har frigjort sig från privatpersonen, som inte är annat än en charmerande och livfull uppsättning av formalia. Då andas alla ut och återfår hoppet: Det är ändå möjligt! Det är ändå fortfarande möjligt. Ett begravningslugn strömmar med honom in i rummet.

Dessa få påpekanden syftar endast till att vägleda läsaren av denna svåra och excellenta bok; de försöker inte att utarma innehållet. Det bästa med Nathalie Sarraute är hennes snubblande stil, famlande, så ärlig, så full av grämelse, som närmar sig föremålet med from försiktighet, avlägsnar sig plötsligt på grund av en slags anständighet eller av blygsel framför föremålens komplexitet och som, när allt kommer omkring, bryskt överlämnar det dreglande monstret, men nästan utan att beröra det, genom den magiska effekten av en bild. Är det psykologi? Kanske Nathalie Sarraute, stor beundrare av Dostojevski, skulle vilja få oss att tro det. För mig så menar jag att genom att låta oss ana en ogripbar ärlighet, att påvisa detta oupphörliga komma o gå från det speciella till det generella, att bemöda sig att måla upp den lugnande och bedrövade oäkta världen, så har hon klarlagt en teknik som tillåter att uppnå, bortom psykologin, det verkliga och mänskliga, till och med i tillvaron.

Jean-Paul Sartre, 1947.