Avsnitt 3: Arbetargrabbens äventyrliga resa

Mogetorps IF
Bonden vid Mogetorp som vi hyrde banvaktsstugan av var en gammal mager man och han hade en son, adopterad, som hette Tord. Tord hade massor av kompisar och allihopa var alldeles sjövilda, som var ett av mammas specialuttryck.
Tord o kompisarna kom på att de skulle bilda en idrottsklubb. Vi fick betala nåra kronor för inträdet o så fick vi ett fint märke, som nån sytt upp, att sy fast på kortbyxorna. Men vi måste själva fixa en idrottsplats också. Alla samlades och jobbade med detta. Vi ordnade olika platser för höjdhopp, stavhopp, längdhopp, tresteg, kulstötning. När det var färdigt så ordnades träningar o tävlingar i de olika grenarna. Även terränglöpning tävlades det i.
Detta var roligt på alla sätt för då såg man hur de andra gjorde och vad de presterade. Man var ju inte sämre än att man försökte bli bättre efter hand. Träning, träning! Eftersom de andra var äldre än jag så var mina resultat mycket blygsamma, men lärorikt var det.


Att plöja åkrar med ett par hästar
Bonden i Mogetorp hade ingen traktor, men han hade minst 2 hästar. Han plöjde alltid sina åkrar med dessa framför en enskärig plog. Det var ett tidsödande, tekniskt o tungt arbete för honom att plöja o harva och så och skörda sina mycket stora fält. Både säd o potatis o olika växter att föda sina kreatur o grisar med. Jag stod ibland, väldigt nära förresten, och tittade på hans plöjning med två hästar. Det gick galant, men ibland körde plogskäret på en sten, som inte kunde ses, och då blev det tvärstopp. Ibland blev hästarna vresiga och de grälade en stund innan de kom igång igen. Oj vad han va duktig, det va en riktig hästkarl det! Långt senare fick jag veta att den bonden fick ett mycket tragiskt slut.


Om Tord
Tord o hans kompisar lekte ofta datten nere vid badet, Duveholmsbadet. Jag minns att Tord kunde dyka från tian och sen simma djupt under vattnet och komma upp 50 m därifrån. Han var omöjlig att få tag i. Sjövild! Även Sune o Dala va förresten likadana. Själv lyckades jag inte dyka från högre än sjuan. Rädslan satte hinder i hjulet.

Om Värmbol och Nävertorp
Det va grannfejder mellan värmbolingar o nävertorpare som nästan liknade forntida krig. Ungdomarna tycktes gå man ur huse och ställde upp på detta. Ve den som blev fasttagen av de andra!

Fortare än man anar kan man va tillbaka på ruta ett igen
Efter 6:e klass började jag den 4-åriga realskolan. Första året gick så där o så kom sommarlovet. Underbart! När vi började igen på hösten o hade skrivningar i engelska o tyska så märkte jag med förundran att jag inte kunde nått alls. Ingenting! Allt va totalt väck. Jag fick alltid underkänt. Jag förstod att jag måste börja om från scratch igen. Men hur gjorde man det? Jag gick till varje lärare, fru Dahl i tyska, och berättade det o bad dem tala om va jag skulle läsa för att börja om helt från början. Jag fick genast bra information om vilka böcker jag skulle köpa och vilka stilsamlingar som jag måste jobba med. Det blev kvällsjobb och helgjobb det där. Det va ju kul också och målet var ju givet. Efter vart så kom jag ifatt mina klasskamrater i båda språken. I slutbetyget från realskolan fick jag höga betyg och det var med stor förnöjelse jag såg språkbetygen som var bland de allra bästa.

Jag var förståss väldigt ledsen, innerst inne i hjärtat, över alla beska tråkningar jag hade fått stå ut med, det satt väldigt djupt. Men se'n visste man vilka som var dåliga lärare och dåliga kamrater. De visste det också!

Det ena arbetssamma leder till det andra, det verkar aldrig ta en ände
När jag hade fått anställning på ASEA i Västerås 1967 så fick jag ett pyttelitet rum för ungkarlar på Hotell Märta nedanför Oxbacken. Bland det första jag gjorde var att anmäla mig på TBV för högskolematematiken. Efter ett år så började det och jag fick 20 poäng. Sen fortsatte det med ASEAs Högre Tekniska kurs i 2 år. Då hade jag redan blivit anställd på ASEA Research på Mekanik o Hållfasthetsavdelningen, där jag stannade i 7 år.
Totalt antal år vid bolaget som nu heter ABB blev 38. Under många år var jag även förtroendeman för SIF och fick god kunskap om arbetsrätt. Bland annat läste jag JÖKEN 10 poäng. Kul!

Idag är 4 jan 2010!
Det var roligt att gå i småskolan o sedan i folkskolan upp till klass 6. Allt var nytt att lära o andra barn att kivas med. När jag var 7 år så började jag småskolan o vid 13 så slutade jag sexan, sen var det läroverket i 4 år. Nu har jag i alla fall hittat betygsboken från klass 1-6.

Vart tog klasskamraterna från folkskolan igentligen vägen: Leif Palm, Dick Lindmark, Marianne Ekman, Kerstin Eriksson, Jan Olof Korpe, Lasse Pettersson som också kallades Lasse i Konsum, Stig Johansson (Stickan), Jan Haglund, Sten Norman är några jag minns? Ja, allihop finns ju på Agneta Tryggs lista förståss. Men det finns ju självklart ingen beskrivning av dem där som en nostalgisk gammal man kan läsa. Ja och sedan va det lärarna också förståss?

Det är klart att samma frågor gäller ju alla andra skolor jag gått i, liksom alla de andra människorna jag mött. Några egna anteckningar har jag inte gjort o det straffar sig nu, men vem tänkte nånsin på att man kunde bli en ålderman. Inte jag i vart fall!

Jean-Paul Sartre o existensialismen, som är en humanism, är en del av filosofins kunskapsmängd.
Existensialismen förklaras i boken ”L’etre et le néant”. Den svenska rubriken är kort o gott, enligt min översättning: ”Varandet & Friheten”. Boken har ISBN 2-07-029388-2, Gallimard 1943, omfattar 692 sidor på franska, mycket tätt skrivet på varje sida,

Här är det som skrivits på bokens baksida, översatt till vardagssvenska:

Individen skulle bara kunna skapa tillvarons villkor och, om individen är inlemmad i denna skapande process, så beror tillvarons villkor bara av honom. Om han skall kunna granska denna process, det vill säga ifrågasätta den, är det nödvändigt att han kan hålla den under uppsikt som en enhet/ett stycke, det vill säga ställa sig själv utanför vardagens villkor och detta måste vardagslivets struktur tåla. Emellertid, det är inte givet människan att kunna förändra, inte ens tillfälligt, levnadsvillkorens massiva tyngd som människan är underkastad. Det som hon kan förändra, det är hennes förhållande till, inställningen till, tillvarons villkor.

Vad beträffar varje individ, så kan individen frånkoppla sig ifrån en annan individ, dvs dra ur sladden, det innebär att individen drar sig ur sitt förhållande till den andra individen. I detta fall flyr individen, individen kan inte nås, den andra individen kan inte påverka, individen har dragit sig tillbaka bakom ett tomrum. Denna möjlighet för individen att utsöndra ett tomrum som isolerar den från omgivningen, har Descartes, efter Stoikerna, givit ett namn: det är friheten.
J.-P. Sartre

Fri översättning från franskan av mig & redigerat & redigerat för att bli lättläst & begripligt.

Avsnitt 2: Arbetargrabbens äventyrliga resa

Familjens ständiga flyttande.
När jag var 4 år bodde familjen Henry o Märta Gauffin på ett litet ställe kallat Sundsnäs nåra km ovanför Öfre Häfla i Östergötland. Det var nog ca 10 tunnland o det fanns en ko, en häst o en gris. Far jobbade på hästskofabriken i Hävla. Det är nog en mil dit o han cyklade dit. Jag minns att min bror Leif, 4 år yngre än jag, kom hem som bebis. Jag höll på att drunka under det att min mor tvättade mattor på bryggan. Men hon var vaksam o drog upp mig. Stugan var väldigt liten och endast en gammal vedspis höll värmen.
Sedan flyttade familjen till Öfre Häfla till huset på höjden. Det är ett mycket gammalt hus som nu är museum. Märta Gauffin har skrivit sitt namn inne i elskåpet förresten o som visar vilken mätare som var hennes. Jag minns att mamma tvättade och manglade med en tung gammaldags mangel. Det är väldigt vackert där o då fanns ett sågeri bredvid den gamla smedjan som nu är upprustad till ett museum. Jag minns att pappas bröder från Stockholm, Ragnar o Otto, kom på besök med familjer o de sparkade gärna fotboll vid bussgaraget.
Vid 6 års ålder flyttade vi till ett hus i Forsa där vi bodde på andra våningen. Jag hade en kusin där som bodde nära affären.

Strax före 7 års ålder flyttade vi till en banvaktsstuga vid Mogetorp. Om man åker Vingåkersvägen ut så ligger avtagsvägen till Mogetorp till höger mitt ute på grismoen, efter ca 1 km från macken. Min pappa Henry jobbade på SKF på uppslagningen, grovjobb av värsta slag, som var skitigt, varmt, och tungt. Men vem tänkte på det. Han spelade gärna nåra bitar på sitt dragspel som avkoppling. Han var även bra på schackspel, i synnerhet blixtschack. Han kom att börja sälja folksamförsäkringar på fritiden och det blev han mycket duktig på, en av de allra bästa i distriktet faktiskt. För att säljarna skulle bli mera positiva skickade Folksam stora bruna kuvert som innehöll böcker av Dale Carnegie som säljarna skulle läsa. Pappa läste nog inte dessa böcker, men jag gjorde det alltid, med stort intresse och gladde mig väldigt över detta.

När vi bodde vid banvaktsstugan så började jag småskolan på Vingåkersvägen 6. Fröken hette Anna Karin Krondal. Det blev många nya kamrater där o vi fick lära oss läsa o skriva, fast jag minns just inget av’et. Jag hade fått en alldeles för stor blå cykel med bockstyre, Rex tror jag visst det var, som jag cyklade de där 5 km till o från skolan varje dag. Det var långt, men jag har inget minne av att jag nånsin tänkte det.

Från småskolan minns jag Stig Johansson, Lasse i Konsum och Leif Palm som bodde alldeles bredvid skolan med alla sina syskon. Jag minns också Agneta Olsson som nu heter Trygg och som jag träffade 2009. Agneta har en lista på alla skolkamraterna från klass 6b vid Södra skolan, magister Oscar Persson. Hon var duktig o la ner en massa tid på den. Om nån skolkamrat läser detta så kontakta Agneta för info. Jag har aldrig träffat på nån annan än Agneta. Jo, en gång när jag flög till Tyskland på en affärsresa så dök Stig Johansson upp och hälsade o berättade på en minut att han jobbade i Stockholm. Se'n såg jag inte honom mer. Jag har rest väldigt mycket i världen, men aldrig sett nån bekannt från skoltiden i folkskolan.

Från småskolan minns jag att jag cyklade ikull mitt i den stora backen och var när att köra huvudet rakt in i en Lind. Men som tur var så skrapade jag mig bara i ansiktet. Bredvid skolan, som låg nere i källaren som i ett skyddsrum, så fanns en stor begravningsplats o dit gick vi naturligtvis inte.

När vi bott nått år eller kanske två år vid banvaktsstugan, så flyttade vi till Bondegatan alldeles bakom kyrken. Där fanns en stor lokal som användes för fester, auktioner och idrottsträning mm. När vi bott där nått år flyttade vi till Vingåkersvägen 61.

Cykelklubben CERES i Katrineholm
När vi bodde på Vingåkersvägen 61 i Katrineholm, som hyresgäster hos Carl Persson, rum o kök, dass på gården, så hände massor. Jag kom på att en granne skulle sälja sin löparcykel o det sa jag åt pappa. Grannen skulle ha 750 kr för den. Då sa pappa att du får väl ta ut på sparbanken. Det gjorde vi o så var den min! En fantastisk Crescent. Då var jag väl ungefär 12 år gammal.

Min kompis Erik Eriksson som var ett år äldre, han kallades för Tok-Erik, men han blev så småningom civilingenjör, skaffade också en. Cykelklubben CERES hade cykelträning för småkillar. En kille som hette Ove Lund, han bodde vid Genne o var plåtslagare, samlade ihop ett antal grabbar, bla en kusin till mig som också bodde vid Genne, vid macken vid slutet på Vingåkersvägen o så åkte vi iväg. Först åkte vi 2 mil rätt så måttligt fort, sen kördes en slutmil med rent ohygglig fart. Jag hade aldrig nånsin åkt så fort, när Ove sa att vi skulle stanna upp o gå av så bar knappt benen pga all mjölksyran.
Så där tränade vi i flera år en gång i veckan. Däremellan så tränade vi enskilt. Då lärde jag mig att träning är A o O för att lyckas sedan när det verkligen gäller.
Jag älskar löparcyklar o cykelträning.

Röda Kvarn!
När jag var en så där 10 år så var allting nytt o fräscht, fast det visste jag inte då för jag bara levde på. Mina suveränt bästa minnen är matineerna på Röda Kvarn i Katrineholm. Då fick man se Errol Flynn o Robin Hood o annat jättespännande.

Jag minns att biljetten till NonStop kostade 1:75. När första föreställningen var slut blev det en kort paus, sen fick vi se alltihopa igen, tre ggr totalt, tror jag. Det var skitjobbigt.

Mamma kände en dam som bodde i ett vindsrum överst i Röda Kvarn. När vi besökte henne så fick vi gå ut från hennes rum o gå bara nåra meter i mörkret till en pytteliten läktare o kolla vilka filmer som visades just då. Det kändes som man var på superförbjuden mark då. Vi tordes aldrig stanna så lång stund o kika. Vi hade ju inte betalt biljett o den läskige biljettgubben kunde haffa oss. Han skulle skvallra för farsan o vi skulle få skäll o ingen veckopeng på länge. Kanske vi till o med skulle hamna på uppfostringsanstalten utanför Gnesta. Försiktighet lönar sig!

Om det är matinee på Röda Kvarn på söndag så missa inte det!

Avsnitt 1: Arbetargrabbens äventyrliga resa

Så var det när jag växte upp, född 1942, som en arbetargrabb i Katrineholm:

Var det bättre förr…då på 50-talet?

Vi hade ingen innetoa, bara vanligt utedass på gården, o inget badrum eller dusch?
Det fanns ett badkar med dusch längst ner i källaren som hela huset, 4 lägenheter, fick använda.
Givetvis ägde inte far själv den gamla B-forden för söndagsturen varannan vecka från Katrineholm till Rejmyre, närmaste vägen över Forsa och Hävla är 44 km. Det var dyr bensin på macken o dyr ström i elledningarna, penicillin eller annan viktig medicin på apoteket förskrevs bara om man var dödligt sjuk. Ingen telefon o inga mobiler, räknemaskiner o datorer för privat bruk var inte uppfunna då.

På 50-talet försvann den sista grustransporten med hästar. Jag minns det som igår. Med hästar behövs minsann ingen 50-skylt! Vad mer, jo allt arbete vid gjuterierna och vid verkstäderna skulle utföras av jobbare, med blåkläder o bruna unikaboxar, o just ingen finmekanisering som idag fanns det. Dessa unikaboxar medtogs på bandymatcherna där KSK oftast vann.

Alla barn skulle som mest gå i skolan till 9:e klass. Sedan måste de börja jobba! Då fanns det jobb som springschasar o bud och smådrängar o lärlingar. Överallt, det var bara att va frågvis och ihärdig. Det var väldigt få arbetarbarn som fick gå i skolan mer än till nian och som fick läsa vidare på realskola o gymnasium. Oftast hade inte föräldrarna varken råd eller intresse av’et heller. Jag valde att jobba och genomförde korrespondensstudier på Hermods fram till värnplikten, även om jag erbjöds en plats på gymnasiets sociala gren, som jag avstod från. Jag var rejält skoltrött. Jag såg absolut ingen vits i att ständigt bli mer o mer fullproppad med teoretiska kunskaper som aldrig skulle kunna användas. Alla lärarna var ju också ett släkte för sig, förlästa stackare, som förväxlade sig med Napoleon och som uppenbarligen hade tummen mitt i handen. Dialog med eleverna om mål o medel hade inte uppfunnits då, om det ens finns nu.

Barnbidraget introducerades på 50-talet. Det var för övrigt väldigt skamligt att få bidrag, särskilt socialbidrag. Skam går på torra lann, sa många.

Hos morfar o mormor i Rejmyre drogs det in kall o varmvatten samt installerades det innetoa på 50-talet. Många var emot för de tyckte att det var ett enormt slöseri.

Folk var antingen religiösa eller åtminstone moraliska. Med Hyland o Per Oskarsson o kalsongerna i TV så började det moraliska raset, eller kanske man skall säga att det blev mera öppet accepterat.

Det var först på 50-talet som mamma köpte annorlunda grönsaker som hon ville vi skulle smaka på, det kallades tomater och smakade jättekonstigt. Bananer fanns väl, men annars minns jag bara vanliga svenska produkter.

Hos tandläkaren fanns det bara den långsamt gående borrmaskinen. Eftersom jag hade dåliga tänder och lite tandborstning så blev jag väldigt mycket borrad i och tandlagad med ett giftigt o svart material, Amalgam alltså. Usch!

När det gällde bilar så pratades väldigt mycket om rundsmörjningen som var föreskriven då och då. På alla bilens lager fanns smörjkoppar där man tryckte in fett manuellt med en speciell smörjspruta. På den tiden kunde man och fick man skruva på sin bil och fixa olika typer av inställningar, förgasare o tomgång mm. Alla former av avgasrening uppfanns senare.

På den tiden röktes det hejvilt, överallt och utan minsta tanke på hälsan, och inga cigaretter, cigarrer, pipor var försedda med filter. När folk inte kunde röka så stoppade de munnen full av snus.

Alla hus eldades var o ett för sig med ved eller koks, fjärrvärme var inte uppfunnet då.

Sopsortering fanns inte och självklart inte miljömärkning, s-märkning dök upp då.

Ända till 1952 så rann allt orenat vatten från staden ut i sjön Näsnaren. Det var en stinkande soppa och jag cyklade över den kanalen på väg till o från småskolan. Överallt simmade som små genomskinliga ballonger i den stinkande trögflytande röran. Mamma sa att det var kondomer. Alltsedan dess känner jag mig bestört o snopen när det ordet nämns.

Det enda som inte förändrats till nu är Systembolaget, även om Systemet också anpassat sin inredning och blivit s.a.s. modernt. Det sups fortfarande lika vilt o Statens behov av hutlösa inkomster är förmodligen långt större nu än då. Det är lika enkelt nu som då för Staten att skinna sina försupna medborgare. Statens representanter skyller alltid på allt möjligt för att slippa diskutera och ta tag i problemet med det eviga supandet. Men nått har i alla fall blivit bättre, tror jag, det har blivit mycket mindre med slagsmål i samband med dans o festande. Förr var det legio.

Även små grytor har öron!

Ungar är mycket smartare än de vuxna, men mindre till formatet! Ingen bryr sig om vad ungar vill, säger och tycker. Först skall ungar fostras så det blir lika mentalt fastlåsta o förkorkade som de vuxna! Då låtsas folk bry sig, men då törs de ju inte säga nått längre. Då är de intrimmade enligt konstens alla regler i Jantelagen o alla dess tillämpningsregler. Det blir tvärtyst!

Många av de grabbar jag umgicks med skaffade sig moppar, särskilt fin var den röda Puchen, men jag fick aldrig nån. Jag fick köpa min egen löparcykel istället, en fin Crescent. På det sättet kom jag med i cykelträningen i CERES tillsammans med Ove Lund. Jag var också med i grabbgymnastiken inom ABF o ledaren hette Bosse. Nu har jag förstått att tjejerna gymnastiserade inom KGF. Det hade jag ingen aning om då. När jag flera år senare fick mitt första jobb på Nävertorpsskolan under nåra månader 1959, en skola för efterblivna, så var Bosse till min förvåning en ledare där.

Efter jobbet på Nävertorpsskolan fick jag jobb på Engströms Mekaniska Verkstäder som låg en bit bortom Lasarettet, ett år först på kontoret sedan ett år i verkstaden där jag blev avsynare till sist. Kamrern var bussig, men en sur pedant också. En tioöring kunde jämföras med en nationell katastrof. Ing Kjellberg var också rolig att prata med, även om han var en paraplyförsedd stropp. Där lärde jag mig hur det känns att få skäll allt som oftast, yngste drängen fick ta rejäla smällar när de andra mådde pyton. Utanför bolagets stängsel hyrde jag ett vindsrum med kokplatta i en gammal träkåk och jag bodde där fram till värnplikten på A7 i Visby på Gotland. Allting var nytt o spännande hela tiden, då som nu. Se det korta poemet på prosa av Baudelaire som jag översatt från franska som heter ”Var och en sin chimär”.

Jag gick till Rejmyre ett antal ggr, iförd pjäxor, En gång hade jag tom en ryggsäck med 8 kg sten i. Det var när Ingemar Johansson hade sin storhetstid, liksom Floyd Patersson. Ingemar tränade alltid att springa terränglöpning iförd pjäxor. Visst, det måste man prova! Jag kommer så väl ihåg den enormt fina sommarmorgonen när Ingemar knockade Floyd och blev världsmästare. Då bodde jag inneboende hos en TV-handlare nere på sta'n nära Postens central. Nära till lådan att lägga Hermodsbreven i. Det blev totalt 128 st och jag fick intyg på att jag var verkmästare.

I dagsläget passar nog det korta poemet på prosa av Baudelaire som jag översatt från franska som heter ”Hamnen”.

Litteraturlista:

1. Axel Sandemoses bok ”En Flyktning krysser sitt spor” med Janteloven o hela kittet om vardagslivets villkor,
2. Den klassiska boken ”Candide” 1759 av Voltaire 1694-1778 om synpunkter på katolicismen,
3. Gunnar Aspelin ”Tankens vägar” En översikt av filosofins utveckling Del 1 och 2,
4. Jonas Gardell ”Ett UFO gör entré”,
5. Robert Ardrey ”The hunting hypothesis”,
6. Robert Poulet "Contre la Jeunesse".

Den sista boken rekommenderas för studium om ungdom och de vuxnas roll.

Jag har lärt mig

Jag har lärt mig att det inte alltid var tillräckligt att förlåta andra,
man måste lära sig förlåta sig själv.

Jag har lärt mig att man inte ska vara alltför envis om att få veta en hemlighet,
att få veta den kan förändra vårt liv för alltid.

Jag har lärt att de utbildningsbevis som visas upp på väggen
inte nödvändigtvis gör oss till anständiga människor.

Jag har lärt mig att det är mycket svårt att vara vänlig och inte såra andras känslor
medan man förblir orubblig i det man tror på.

Jag har lärt mig att man inte kan tvinga någon att älska sig,
allt man kan göra är att vara någon som kan vara älskad.

Jag har lärt mig att man fortsatte att utvecklas även efter att ha tänkt
det var omöjligt att göra det.

Jag har lärt mig att man kunde göra en obetydlig grej på kort tid
och att det kunde ge huvudbry för livet.

På tröskeln till min levnads slut
Har jag lärt mig att livet var värt plågan att leva.

(Författare okänd)

Ref. http://www.jumafred.com/ema/
(Fri översättning från franska)

Linje 12

Författare Raymond Jean.

Här är texten på bokens baksida:

En dag i Medhi’s liv. Ett skarpsinnigt vittnesmål, detaljerat, våldsamt. Ett skrik av harm och uppror.
Den dagliga rasismen, de invandrade arbetarnas existensförhållanden, rättskipningen som den är utvecklad för dem, dessa är temana i den här berättelsen där allt utspelar sig under tidsrymden av ett ögonkast.

Boken ingår som studiematerial i franska på universitet.

Modern till sonen

Det är jag som säger det till dig, pojke,
Livet, det är inte som att gå på sammet,
Det är en trapp som man måste klättra,
Det finns spikar som sticker fram,
Och tilltygade plankor,
Och bitar där det inte ens finns plankor:
Hål.
Och hela tiden,
Fortsätter man att klättra,
Att byta våning,
Att gå runt hörn.
Även då det inte finns ljus,
Och då man inte ser nått.
Då, pojke, vänd inte om,
Gå inte nerför trappen,
Det är så svårt, gör det inte med vilje,
Ramla inte nu
Därför att jag, jag fortsätter,
Jag har inte slutat att klättra.
Det är jag som säger det till dig, pojke,
Livet, det är inte som att gå på sammet,

(Okänd författare)
Ref. http://www.jumafred.com/ema/
(Fri översättning från franska)

Anne Philipe: En sommar nära havet.

På bokens bakre bokomslag kan man läsa:

Det är en strålande sommar, som om de vackra dagarna aldrig skall upphöra att vara vackra. De vuxna och barnen är lediga, de spelar eller drömmer mellan havet och vinodlingarna, i den tursamma värmen. Så mycket ljus, lugn, närvarande och utlovad glädje – en ung kvinna väntar barn inom kort – lustigt nog blir ni beklämda till slut. Man känner sig gripen av ångest och man förargar sig, därför att ingenting motiverar det. Det är miraklet och konsten med den här boken. En klippa i jämvikt, ett fallande löv räcker att oroa oss. ”Har du märkt att, säger en figur, när man är som mest lycklig, så tänker man på döden.” Döden som fångar oss lika enkelt som en orm som slukar en kanin.

Som förord står det bland annat följande:

En sommar nära havet, bringar oron till läsaren, med en märklig utstrålning, glädjen som vacklar, döden bakom varelserna och tingen. Som kritikern Matthieu Galey beskriver det: När hon betraktar er, så har man intrycket att hon ser någon annan bakom er, att hon hör orden som man inte säger, och det är så hon skriver, som det ogripbaras musikant.



Fri översättning från franska

Förordet från ”Sådan var vår kärlek” av Marie Susini.

”Och just nu var det som om inget hade kommit emellan för att avbryta historien som började där, precis där, mellan Seine och Sorbonne, det var redan för 20 år sedan, i sommarkvällen lik den idag…”.
Marie Susinis samlade verk – börjar med La Fiera som Albert Béguin inte tvekade att säga att han betraktade den som ett mästerverk – animeras av kravet på det absoluta. Överallt genljuder, som från yngsta kärleksfulla barndomen, det patetiska kravet på en kärlek som aldrig riktigt duger, aldrig tillräckligt älskad.

Åren har gått och idag har den intensiva jakten lämnat plats för rofylldheten hos en bedrövad kärlek. Ett tillfälligt möte med mannen som hon har älskat, som hon inte upphör att älska. Fabia – i Paris i maj 1968 som ett eko av Paris vid befrielsen – återupplever sin egen historia : ungdomen i Algeriet, åren vid Sorbonne under ockupationen, äktheten av deras första tillgivenhet, kränkningen av en unik passion av honom som är där…

Det är inte den förlorade tiden som har återfunnits, det är snarare, det är nuet som upprepar, det förflutna som lever upp igen och dör för andra gången.

Och denna handfull av aska, där fortfarande några flammor brinner från löften som inte hållits, det lämnar oss helt och hållet bländade och beklämda.

Fri översättning från franska