Samuel Beckett är en intressant författare o han har infört ett annorlunda skrivande. Det är inte som det traditionella. Jag köpte min första bok av honom när jag var i Montreal i Canada o gärna ville läsa nått franskt. Malloy heter den o den är läsvärd, särskilt för gamlingar o krymplingar. Sen följde ”I väntan på Godot”. Nu senast har jag köpt ”Hur det är”! Den är s.a.s pga en massa orsaker en riktigt svår bok. Det är nog skapligt många som köpt den, men hur många har läst den? Det skulle jag verkligen vilja veta nått om. Det är en hiskelig utmaning att försöka ta itu med den.
Se ref. The Achievement of Comment c'est by JACK SHADOIAN http://www.questia.com/
Chaplin, Beckett o Sartre är en slags trio från stumfilmsepoken. Jag kommer först att tänka på vad Sartre skriver i sin tjocka bok ”Varelsen o tomheten” som är smockad med vitterhet. Där säger han att en enstaka bild på filmremsan är ett kort, ett uppdykande, ett snapshot = une Apparition. Om man nu vevar bildremsan i filmmaskinen så framträder långsamt filmens budskap, nästan som när storsjöodjuret långsamt kommer till ytan, det väsentliga tycker en del, o det kallar Sartre för essensen = L’essence. Ständiga associationer till stumfilmsepoken med svartvit film, plåtrullar med svartgråa filmremsor, där åskådaren/tittaren upplever de häftiga kontrasterna o den starka polariseringen, ibland typ "You have been left behind".
På filmremsan fanns då Chaplin o alla hans rolltolkningar, typ svartvit clown iförd mustasch. I boken ”I väntan på Godot” finns två sådana svartvita figurer som Chaplin, i samma kostymering som ger samma effekter eller dubbelt, monolog kontra dialog. Liknande figurer finns även i de andra böckerna jag nämnt. Modevisningar, typ catwalk, ger bara snapshots, alla andra budskap har utgått o hör inte dit.
Beckett har alltid en massa lustiga grejer i sina böcker, observationer som man inte tänker på i vardagslag. Malloy linkar fram som en krympling med en stor knölpåk och det är ju effektfullt, rollatorn var ju inte uppfunnen och skulle inte va så bra ur effektsynpunkt, ej heller el.moppen eller el.rullstolen. Han stoppar sten i munnen o suger på mm. Beckett beskriver den värld han är i rakt o utan prut o vad han minns o tänker. Inga tankar utanför det finns alls. Alltihopa är som ett totalt avkokt o urkokt o stenhårt märgben som den stora hunden försöker, i all oändlighet, gnaga i sig. För han kan inte på villkorsvis sluta gnaga!
I boken ”Hur det är” talar berättaren om kolsäcken, den väger 50 kg, och är fylld med kolbitar. Förut var kolsäcken torr, men nu är den blöt o det droppar o rinner om den. Berättaren ligger vid kolsäcken o han har vänstra armen ner i säcken. Han har bestämt sig för att räkna kolbitarna i säcken med vänstra handen utan att hälla ut bitarna på marken. Hitills har han inte lyckats , men har bestämt sig för att det skall gå. Nån gång skall det gå!
Claude Simon skriver allt i en enda textsträng, t.ex i boken Gräset. Interpunktering får läsaren fixa själv. Vilket blir då textmassans budskap? Ja det beror ju på läsaren själv o det är kanske nått annat än vad författaren själv hade i tankarna, fast vad gör det o vem upprörs av det. Bara de bokstavstroende förståss, o de osäkra, de som är rädda o otrygga som söker optimalt stöd och skydd av ett imperativt textstaket, de som är i en snäv tunnel o de rädda som inte vill ut! Varje läsare gör nu sin egen variant av boken. Jättespännande! Allt är möjligt! Claude Simon har tagit bort staketet för den fria tolkningen, fantasin kan skena o härja fritt. Jag tycker det är en skön metod o absolut rätt metod för allt konstnärligt skapande.Samuel Beckett tog mer o mer efter Claude Simon, fast han kom aldrig ända fram.
Konstnärligt skapande har guldkant som glänser i skatfolkets ögon. Det är ett hantverk o utövaren måste gå länge i lära. Utövaren kan fundera länge på vilken griseknorr som är bäst. Det kan va tungt typ myten om Sisyfos.
Ordning o reda är männsklighetens värsta fiender: Den grammatik för språket som vi lär i skolan skall ses som en sammanfattning av hur språket kan utformas o inte en massa tvingande regler om hur språket måste va. De små hjärnorna som standardiserar allt kommer i så fall inte att lämna ens en fingerborg kvar till friheten o all utveckling avstannar.
Nathalie Sarraute menar också att det bara är de lata som tänker o grubblar o det gör de för att slippa göra nått.
Ang interpunktering se: http://www.xs4all.nl/~maartens/philosophy/Dictionary/I/Interpunction.htm
