Klockan

Kineserna ser tiden i kattögat.
En dag gick en missionär i en förort till Nanjing, han märkte att han hade glömt sin klocka och frågade en liten pojke vad klockan var.
Gatpojken från det Himmelska Imperiet tvekade först, sedan ändrade han åsikt, så svarade han: "Det skall jag ska säga dig." En stund senare återkom han och höll i famnen en väldigt stor katt, och betraktade den, som man säger i vitögat, han sa utan att tveka: "Det är ännu inte helt middag." Vilket var sant.
För mig, om jag lutar mig mot den vackra kattan Féline, det så passande namnet, som är både äran åt hennes kön, åt högmodet i mitt hjärta och känslan i mitt sinne, vare sig natt eller dag, i fullt dagsljus eller i den dunkla skuggan, i botten av hennes underbara ögon ser jag alltid tiden tydligt, alltid samma, högtidlig, stor som rymden, utan indelning i minuter eller i sekunder - en orörlig timme som inte utmärkts på klockorna, och ändå lätt som en suck, snabb som ett ögonkast.
Och om någon påflugen person störde mig medan min blick vilade på denna utsökta urtavla, om någon anstötlig och intolerant begåvning, någon demon olägligt sa mig: "Vad är det du tittar på där så noggrant? Vad ser du i ögonen på den varelsen? Ser du tiden där? Du förgänglige slösare o lätting? " Jag skulle svara utan att tveka
"Ja, jag ser tiden; det är Evigheten!"
Är inte detta, min fru, en riktigt berömvärd episk dikt, och lika uppblåst som Ni själv? Sannerligen, jag hade sånt nöje att brodera denna inbilska komplimang, att jag inte skall begära något av Er i gengäld.

BAUDELAIRE XVI Petits poèmes en prose, Fri översättning