Kakan

Jag var ute och reste. Landskapet där jag var hade en storhet och oemotståndlig ädelhet. Det tilldrog sig utan tvivel vid detta tillfället något i min själ. Mina tankar flög omkring med en lätthet som motsvarar den av atmosfären, vulgära känslor såsom hat och profan kärlek, tycktes mig nu så långt bort som molnen som sveper ner till botten av avgrunden under mina fötter, min själ föreföll mig så stor och så ren som himmelskupolen som jag var omgiven av; minnet av jordiska ting kom försvagade och förminskade till mitt hjärta, som ljudet av klockan från den omärkliga boskapen på bete långt, långt borta på sidan av ett annat berg. På den lilla orörliga sjön, svart av sitt enorma djup, passerade ibland skuggan av ett moln, som en återspegling av manteln på en luftens jätte som flyger över himlen.
Och jag minns att den högtidliga och sällsynta känslan, orsakad av en stor och helt tyst rörelse, fyllde mig med glädje blandad med rädsla.

Kort sagt så kände jag mig, tack vare den entusiasmerande skönhet som jag var omgiven av, i fullkomlig harmoni med mig själv och med universum, och jag tror till o med, i min fullständiga salighet o min totala glömska av allt jordiskt ont, att jag hade kommit dithän att inte längre tycka tidningarna så löjliga som påstår att människan är född god - när anledningen till obotlig förnyar sina anspråk, jag tänkte att reparera tröttheten och lindra aptiten orsakad av så lång klättring. Jag drog ur min ficka en stor bit bröd, en kopp av läder och en flaska med ett särskilt elixir som apotekarna sålde vid denna tidpunkten åt turister för att vid tillfälle blanda med vatten från snö.
Jag delade stillsamt mitt bröd, när ett mycket svagt buller fick mig att titta upp. Framför mig stod en liten trasig varelse, svart, rufsig, med insjunkna ögon, hårda och som bedjande, som slukade brödbiten. Och jag hörde honom sucka, med låg och hes röst, ordet kaka! Jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde namnet han var villig att hedra mitt nästan vita bröd, och jag skar en rejäl bit som jag erbjöd honom. Långsamt kom han närmare, blicken lämnade inte föremålet för hans åtrå; då, snappade han biten med handen, tog ett snabbt steg tillbaka, som om han var rädd att mitt erbjudande inte var uppriktigt eller att jag redan ångrat mig.

Men just då knuffades han omkull av en annan liten vilde, jag vet inte varifrån han kom, och så lik den förste att man skulle ha tagit honom för hans tvillingbror. Tillsammans så rullade de runt på marken, de kämpade om det värdefulla bytet, utan tvivel ville ingen offra hälften till sin bror. Den förste, rasande, slet den andre i håret; som grep örat med tänderna och spottade ut en blodig bit med en perfekt dialektal svordom. Den rättmätige ägaren av kakan försökte sticka sina små klor i ögonen på inkräktaren, denne i sin tur använde alla sina krafter för att strypa sin motståndare med ena handen, medan den andre försökte att smyga ner priset av striden i fickan. Men, återupplivad av förtvivlan, så reste sig förloraren o fick segraren att rulla runt på marken genom en stöt med huvudet i magen. Vilken nytta att beskriva en kamp som faktiskt varade mycket längre än vad deras barnsliga krafter såg ut för? Kakan gick från hand till hand och bytte ficka när som helst, men tyvärr! Den ändrade också volymen; och när slutligen utmattade, flämtande, blodiga, de hejdade sig oförmögna att fortsätta, så fanns det inte längre, faktiskt, någon anledning till kamp, brödbiten var borta, den var utspridd i småstycken som sandkornen den var blandad med.
Den här showen hade insvept landskapet i dimma, och den lugna glädjen som min själ fröjdade sig åt, innan jag såg dessa små män hade försvunnit helt och hållet; jag blev ganska ledsen, jag upprepade ständigt: "Det finns ett fantastiskt land där bröd kallas kaka, en delikatess så sällsynt att det är tillräckligt för att utlösa ett krig mellan bröder! "

BAUDELAIRE XV Petits poèmes en prose, Fri översättning