"Uppriktigt sagt, min kära, du tröttar ut mig mig fullständigt och skoningslöst, man skulle säga, när man hör dig sucka, att du lider mer än de sextioåriga skördekvinnorna och de gamla tiggarna som samlar brödbitar vid dörren på kabaréerna.
"Om bara dina suckar uttryckte samvetskval, skulle de ge dig lite beröm, men de återspeglar bara ett övermått av välbefinnande och rastlöshet efter sömnen. O förresten, du slutar inte att prata strunt:" Älska mig! Jag har så stort behov! Trösta mig här, smek mig där! "Se här, jag vill försöka bota dig, vi skall kanske hitta lösningen, för två tonarter, mitt i en fest, och utan stora förändringar.
"Vi betraktar noga, jag ber dig, denna solida järnbur i vilken sprattlar, skriker som en galning, skakar galler som en Orangutang förbittrad av sin exil, som härmar till perfektion, ibland cirkulära tigerhopp, ibland vaggandet av dumma isbjörnar, detta håriga monster vars form vagt liknar din.
Detta monster är ett av dessa djur som man i allmänhet kallar "min ängel!" det vill säga en kvinna. Det andra monstret, som vrålar för full hals, med en käpp i handen, är en make. Han har kedjat fast sin äkta maka som ett djur, och han förevisar henne i förorterna, på marknadsdagarna, med tillstånd av ämbetsmän, det är klart.
"Var försiktig! Se hur rovgirigt (kanske inte låtsat!) hon söndersliter levande kaniner och pipande höns som ledsagaren kastar till henne." Se så, "sa han, man får inte äta upp all sin egendom på en dag , och med dessa kloka ord, så ryckte han grymt bytet, vars tarmar för ett ögonblick hängde i odjurets tänder, i kvinnans, menar jag.
"Se så! Ett rejält slag med käppen för att lugna henne! Ty hon kastade förfärliga lystna blickar på den borttagna maten. Store Gud! Käppen är inte en käpp i en komedi, hörde du köttets ekande, trots björnskinnet? Nu tränger också hennes ögon ur hennes huvud, hon vrålar mer naturligt. I sitt raseri, gnistrar hon totalt, liksom järnet som slår.
"Detta är de äktenskapliga sedvänjorna för de båda ättlingarna till Adam och Eva, dessa skapelser av din hand, min Gud! Den här kvinnan är verkligen olycklig, men, trots allt, kanske, det nervkittlande nöjet av ryktbarhet inte är henne obekant. Det finns fler mera obotliga olyckor, och utan kompensation. Men i den värld dit hon blev det slängd, har hon aldrig kunnat tro att kvinnor förtjänar ett annat öde.
"Nu, till oss två, min kära o värdefulla! Att se de infernon som befolkar världen, vad vill du jag tycker om ditt roliga inferno, du som inte vilar ut på annat än på tyger så mjuka som din hud, som bara äter kokt kött, och har en anställd som skickligt skär ut bitar?
"Och vad kan alla dessa små suckar som ditt parfymerade bröst sväller av betyda för mig, min robusta flirt? Och alla dessa tillgjordheter lärda från böcker, denna outtröttliga melankoli, gjord för att inge betraktaren en annan känsla än medlidande? I sanning, jag får ibland lust att berätta för dig vad som är den verkliga olyckan.
"Att se dig så där, min sköna o lättstötta, med fötterna i leran med tårögda blickar upp mot himlen, som för att be honom om en kung, man skulle kunna säga en ung groda som begär det fullkomliga. Om du föraktar nollan (som jag nu är, som du väl vet), se upp för tranan som slukar och dödar dig för sitt nöjes skull!
"Såsom den poet jag är, så är jag inte så lättlurad som du skulle kunna tro, och om du tröttar ut mig alltför ofta med ditt lipande o gnäll, så behandlar jag dig som en vilde eller så kastar jag ut dig ut genom fönstret, som en tombutelj"
BAUDELAIRE XI Petits poèmes en prose, Fri översättning
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar