Folksamlingar

Det är inte givet till alla att ta ett dopp i mångfalden, att njuta av en folksamling är en konst, och det kan bara göras, på bekostnad av det typiskt individuella, av ett övermått av vitalitet, av den en älva från vaggan ingjutit smaken för förklädnad och maskering, hat till hemmet och passion för resor.
Mångfald, ensamhet: jämlika begrepp o föränderliga av den aktive o idérike poeten. Den som inte kan sysselsätta sin ensamhet, kan inte längre vara ensam i en hektisk folkmassa.
Poeten njuter av detta ojämförliga privilegium, att han efter sitt eget huvud kan vara sig själv och andra. Eftersom dessa irrande själar letar efter en kropp, den träder in, när den vill, i varje karaktär. För honom endast är allt ledigt och om vissa platser verkar vara stängda, så är det så, att i deras ögon är de inte värda besväret att besöka.
Den ensamme och tankfulle flanören utvinner ett säreget rus av denna universella gemenskap. Den som lätt anpassar sig efter folksamlingen känner febriga fröjder, som egoisten alltid skall vara berövad, stängd som en koffert, och för de lata, inspärrad som ett blötdjur. Han antar alla yrken som sitt eget, alla fröjder och allt elände som omständigheterna visar honom som sina egna.
Det som människorna kallar kärlek är mycket litet, mycket begränsat och mycket svagt, jämfört med denna outsägliga orgie, denna heliga vanära för själen som ger sig själv helt, poesi och kärlek till det oväntade som inträffar, till den okände som passerar.
Det är bra att lära de lyckliga i denna världen, om så bara för ett ögonblick förödmjuka deras idiotiska högmod, att den är en lycka som är överlägsen deras, större och mer raffinerad. Grundarna av kolonier, folkens präster, missionärspräster i exil vid världens ände vet utan tvivel något om denna mystiska berusning, och inom den stora familj som deras sinne har skapat, måste de skratta ibland åt dem som beklagar deras så oroliga lycka och deras så kyska liv.

BAUDELAIRE XII Petits poèmes en prose, Fri översättning