Änkor

Vauvenargues säger att i de offentliga trädgårdarna finns det alléer som spökar framför allt av krossade ambitioner, av olyckliga uppfinnare, av misslyckade berömmelser, av krossade hjärtan, av alla dessa förvirrade o slutna själar, där de sista suckarna från ett oväder fortfarande mullrar och som drar sig undan långt från den fräcka uppmärksamheten från de glada och sysslolösa. Dessa skuggiga tillflyktsorter är mötesplatser för livets invalider.
Det är särskilt till dessa platser som skalden och filosofen älskar att styra sina giriga spekulationer. Där finns en säker betesmark. För om det finns ett ställe de föraktar att besöka, som jag antydde tidigare, så är det framför allt de rikas glädje. Denna turbulens i tomma intet har ingenting som lockar dem. Istället känner de sig oemotståndligt dragna till allt som är svagt, ruinerat, trist, föräldralöst.
Ett erfaret öga kan aldrig bli lurat. I dessa stela eller modfällda anletsdrag, i dessa insjunkna eller matta ögon, där de sista blixtarna av kampen glänser, i dessa många o djupa rynkor, i dessa så långsamma eller ryckiga hållningar, avslöjar det omedelbart otaliga legender av sviken kärlek, missförstådd hängivenhet, ansträngningar som inte belönats, hunger och kyla som ödmjukt, bärs under tystnad.
Har du någonsin lagt märke till änkorna på dessa ensliga bänkar, fattiga änkor? I sorg eller inte, det är lätt att känna igen. För övrigt så finns det alltid i den fattiges sorg något som saknas, en brist på harmoni som gör den mer smärtsam. Den fattige är tvungen att snåla på smärtan. De rika bär sin i festkostymen.
Vilken änka är den mest tragiska och deprimerande, en som drar ett barn med handen som hon inte kan dela sin dröm med, eller en som är helt ensam? Jag vet inte ... Det hände mig en gång att under långa timmar följa en gammal kvinna hemsökt på detta sättet; stel, rak, under en liten sliten sjal, hela hennes varelse bar en stoisk stolthet.
Hon var uppenbarligen dömd, genom en absolut ensamhet ,till en gammal ungkarls vanor, och den manliga karaktärens seder lägger till en mystisk krydda av stränghet. Jag vet inte i vilket eländigt kaffé och hur hon lunchade. Jag följde henne i läsesalen; och jag kikade länge på henne när hon sökte i tidningarna, med intresserade ögon, fordom förådda av tårar, nyheter av starkt och personligt intresse.
Slutligen, på eftermiddagen, under en vacker hösthimmel, en av dessa himlavalv varifrån det kommer massor av saknad o minnen, satt hon avsides i en trädgård, för att höra, långt från folksamlingen, en av de konserter där regementsmusiken uppmuntrar parisarna.
Det var utan tvekan en liten utsvävning av denna gamla oskyldiga kvinnan (eller av den gamla renade kvinnan), där hon fick tröst en av dessa tunga dagar utan vänner, utan konversation, utan glädje, utan förtrogna som Gud lät falla över henne, sedan många år, kanske! Tre hundra sextiofem gånger per år.

Ännu en:
Jag kan inte låta bli att kasta en blick på, även om den inte är allmänt sympatisk, den lustiga skaran av utstötta som trängs kring inhägnaden för en offentlig konsert. Bandet sprider sånger för högtidlighållande av triumf och glädje ut i natten. Skimmrande klänningar släpas, ögon möts; de sysslolösa trötta på att inte ha gjort någonting, vaggande, låtsas håglöst njuta av musiken. Här finns ingenting av det rika, av det lyckliga; ingenting av det som andas och inspirerar sorglösa och lyckliga att låta sig leva; ingenting utom förekomsten av denna mob som stödjer sig där borta på den yttre barriären, som uppsnappar gratis, beroende på vinden, en bit av ett musikstycke, som betraktar den glimmrande inre arenan.
Det är alltid något intressant som speglar glädjen av de rika i den fattiges öga. Men just den dagen, såg jag tvärs genom detta folk klädda i arbetskläder o bomullstyg en varelse, vars adel utgjorde en slående kontrast till hela den omgivande vardagligheten.
Det var en lång kvinna, majestätisk och och så ädel i hela sin hållning, att jag inte kan påminna mig ha sett dess like i samlingarna av aristokratiska skönheter från det förflutna. En doft av högdragen dygd utstrålade från hela hennes person. Hennes ansikte, ledset och utmärglat, var i perfekt överensstämmelse med den stora sorg som hon var klädd i. Även hon, liksom pöbeln där hon var blandad o som hon inte såg, betraktade den upplysta världen med en skarpsinnig blick, och hon lyssnade sakta nickande med huvudet.
En enastående syn! "Visst, tänkte jag, denna fattigdomen där, om det är fattigdom, den erkänner inte den tarvliga ekonomin; det svarar mig ett så ädelt ansikte. Varför är hon frivilligt i en miljö där hon utgör en så lysande fläck?
Men när jag nyfiket passerade bredvid henne, trodde jag mig gissa anledningen. Den stora änkan höll i sin hand ett barn som hon klädd i svart; även om inträdet var blygsamt, så var priset kanske tillräckligt för att betala en nödvändighet för den lille, ännu bättre, ett överflöd, en leksak.
Och hon skall gå tillbaka till fots, meditera och drömma ensam, alltid ensam; eftersom barnet är oroligt, själviskt, inte lugnt och tålmodigt; och kan inte alls, som oförvitliga djur, som hundar och katter, fungera som en vän till dyster sorg.

BAUDELAIRE XIII Petits poèmes en prose, Fri översättning