Dubbelrummet

Ett rum som ser ut som en dröm, ett verkligt andligt rum, där den stillastående luften skiftar i rosa och blått.
Själen tar ett bad i lättja, smaksatt av ånger och begär. - Det är en aning skymning i blått och rosa, en dröm om njutning under en solförmörkelse.
Möblerna har långsträckt, uppgiven, vemodig form. Möblerna verkar drömma, man skulle kunna säga att de begåvats med ett liv som sömngångare, som växter och mineraler. Tygerna talar ett stumt språk, som blommor, som himlen, som solnedgångar.
På väggarna ingen konstnärlig styggelse. I förhållande till den rena drömmen, till den rena känslan, är den officiella konsten, den positiva konsten en hädelse. Allt har en tillräcklig ljusstyrka och mörker i utsökt harmoni.
En svag doft av den mest utsökta sorten flyter omkring, till vilken blandas en mycket svag fukt, där det slumrande sinnet är invaggat med förnimmelser av varmt växthus.
Muslintyget faller rikligt framför fönstren och sängen, det utgjuter sig likt kaskader av snö. På sängen sover idolen, drömmarnas härskarinna. Men hur kom hon hit? Vem har fört henne hit? Vilken magisk kraft installerade henne på drömmens och lustens tron? Vad spelar det för roll? hon är här! jag känner igen henne.
Här är dessa ögon vars flamma tränger igenom skymningen, dessa genomträngande och förfärliga ögon, som jag känner genom deras skrämmande odygd! De lockar, de underkuvar, de plågar blicken av den oförsiktiga som betraktar dem. Dessa svarta stjärnor som inbjuder till nyfikenhet och beundran.
Vilken välvillig demon måste jag så vara omgiven av genom mysterium, tystnad, frid o väldoft? O salighet! vad vi brukar kalla livet, även i dess mest framgångsrika form har inget gemensamt med det högsta liv som jag nu känner och jag njuter av varje minut, sekund efter sekund!
Nej! det är inte längre minuter, det är inte längre sekunder! Tiden har försvunnit; det är Evigheten som råder, en evighet av lycka!

Men ett fruktansvärt slag, tungt, har dånat på dörren, och som i dessa outhärdliga drömmar, tyckte jag att jag fick ett slag av en hacka i magen.
Och så kom ett spöke. Det är en kronofogde som kommer för att plåga mig på uppdrag av lagen, en tarvlig älskarinna som är ökänd skriker misär och blandar trivialiteterna av sitt liv med mitt lidande eller springpojken till en tidningsredaktör som kräver nästa manuskript.
Det Paradisiska rummet, idolen, drömmarnas härskarinna, Sylphiden, som den store René sa, allt detta magiska har försvunnit med det brutala slaget som spöket hamrade.
Fasansfullt! Jag minns! Jag minns! Ja! Detta ruckel, denna hemvist för den eviga tristessen, den är ju min. Här är tokiga möbler, dammiga, stötta, kaminen utan låga och utan kol, solkigt av spottloskor, de fula fönstren där regnet har ritat fåror i dammet, manuskripten, refuserade eller ofullständiga, almanackan, där pennan markerat hotfulla datum!
Och doften av en annan värld, som berusade mig med en sofistikerad känsla, tyvärr! Den har utbytts mot en unken lukt av tobak blandad med jag vet inte vad för slags kväljande mögel. Här känns doften av bedrövad sorg.
I denna trånga värld, men så full av äckel, log bara ett känt objekt mot mig: kolven med laudanum, en gammal och hemsk vän, liksom alla vänskapsband, tyvärr! Full av smekningar och förräderi.
Oh! ja! Tiden har dykt upp igen; Tiden är nu en allsmäktig diktator; och med den fula gubben är den demoniska kortegen av Minnen, sorger, krampanfall, rädslan för mardrömmar, ångesten, ilskan och neuroser tillbaka.
Jag försäkrar er att Sekunderna nu klingar starkt och högtidligt, och var och en, när de hoppar fram ur pendulen, säger: "- Jag är Livet, det outhärdliga, det obevekliga Livet!"
Det finns bara en Sekund i människans liv som har till uppgift att förkunna en god nyhet, den goda nyheten som ger var och en en oförklarlig rädsla.
Ja! Tiden styr; Tiden har återupptagit sin brutala diktatur. Och han knuffar mig, som om jag vore en oxe, med sin dubbla pikstav. " Sätt igång då! Sätt igång då slav!" Lev då, för fan! "

Baudelaire V Petits Poèms en prose