Olyckshändelserna

Att en kväll sätta sin nakna fot
på en spik
falla från grenarna
även att dricka en slurk för kallt vatten
är de dödliga olyckshändelserna
som påbjuder det gamla ödet
folk har inte fler levnadsår
himlen förblir oberörd och blå
murarna torkar obevekligt

Jean Follain ”Exister”

Klockan

Kineserna ser tiden i kattögat.
En dag gick en missionär i en förort till Nanjing, han märkte att han hade glömt sin klocka och frågade en liten pojke vad klockan var.
Gatpojken från det Himmelska Imperiet tvekade först, sedan ändrade han åsikt, så svarade han: "Det skall jag ska säga dig." En stund senare återkom han och höll i famnen en väldigt stor katt, och betraktade den, som man säger i vitögat, han sa utan att tveka: "Det är ännu inte helt middag." Vilket var sant.
För mig, om jag lutar mig mot den vackra kattan Féline, det så passande namnet, som är både äran åt hennes kön, åt högmodet i mitt hjärta och känslan i mitt sinne, vare sig natt eller dag, i fullt dagsljus eller i den dunkla skuggan, i botten av hennes underbara ögon ser jag alltid tiden tydligt, alltid samma, högtidlig, stor som rymden, utan indelning i minuter eller i sekunder - en orörlig timme som inte utmärkts på klockorna, och ändå lätt som en suck, snabb som ett ögonkast.
Och om någon påflugen person störde mig medan min blick vilade på denna utsökta urtavla, om någon anstötlig och intolerant begåvning, någon demon olägligt sa mig: "Vad är det du tittar på där så noggrant? Vad ser du i ögonen på den varelsen? Ser du tiden där? Du förgänglige slösare o lätting? " Jag skulle svara utan att tveka
"Ja, jag ser tiden; det är Evigheten!"
Är inte detta, min fru, en riktigt berömvärd episk dikt, och lika uppblåst som Ni själv? Sannerligen, jag hade sånt nöje att brodera denna inbilska komplimang, att jag inte skall begära något av Er i gengäld.

BAUDELAIRE XVI Petits poèmes en prose, Fri översättning

Kakan

Jag var ute och reste. Landskapet där jag var hade en storhet och oemotståndlig ädelhet. Det tilldrog sig utan tvivel vid detta tillfället något i min själ. Mina tankar flög omkring med en lätthet som motsvarar den av atmosfären, vulgära känslor såsom hat och profan kärlek, tycktes mig nu så långt bort som molnen som sveper ner till botten av avgrunden under mina fötter, min själ föreföll mig så stor och så ren som himmelskupolen som jag var omgiven av; minnet av jordiska ting kom försvagade och förminskade till mitt hjärta, som ljudet av klockan från den omärkliga boskapen på bete långt, långt borta på sidan av ett annat berg. På den lilla orörliga sjön, svart av sitt enorma djup, passerade ibland skuggan av ett moln, som en återspegling av manteln på en luftens jätte som flyger över himlen.
Och jag minns att den högtidliga och sällsynta känslan, orsakad av en stor och helt tyst rörelse, fyllde mig med glädje blandad med rädsla.

Kort sagt så kände jag mig, tack vare den entusiasmerande skönhet som jag var omgiven av, i fullkomlig harmoni med mig själv och med universum, och jag tror till o med, i min fullständiga salighet o min totala glömska av allt jordiskt ont, att jag hade kommit dithän att inte längre tycka tidningarna så löjliga som påstår att människan är född god - när anledningen till obotlig förnyar sina anspråk, jag tänkte att reparera tröttheten och lindra aptiten orsakad av så lång klättring. Jag drog ur min ficka en stor bit bröd, en kopp av läder och en flaska med ett särskilt elixir som apotekarna sålde vid denna tidpunkten åt turister för att vid tillfälle blanda med vatten från snö.
Jag delade stillsamt mitt bröd, när ett mycket svagt buller fick mig att titta upp. Framför mig stod en liten trasig varelse, svart, rufsig, med insjunkna ögon, hårda och som bedjande, som slukade brödbiten. Och jag hörde honom sucka, med låg och hes röst, ordet kaka! Jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde namnet han var villig att hedra mitt nästan vita bröd, och jag skar en rejäl bit som jag erbjöd honom. Långsamt kom han närmare, blicken lämnade inte föremålet för hans åtrå; då, snappade han biten med handen, tog ett snabbt steg tillbaka, som om han var rädd att mitt erbjudande inte var uppriktigt eller att jag redan ångrat mig.

Men just då knuffades han omkull av en annan liten vilde, jag vet inte varifrån han kom, och så lik den förste att man skulle ha tagit honom för hans tvillingbror. Tillsammans så rullade de runt på marken, de kämpade om det värdefulla bytet, utan tvivel ville ingen offra hälften till sin bror. Den förste, rasande, slet den andre i håret; som grep örat med tänderna och spottade ut en blodig bit med en perfekt dialektal svordom. Den rättmätige ägaren av kakan försökte sticka sina små klor i ögonen på inkräktaren, denne i sin tur använde alla sina krafter för att strypa sin motståndare med ena handen, medan den andre försökte att smyga ner priset av striden i fickan. Men, återupplivad av förtvivlan, så reste sig förloraren o fick segraren att rulla runt på marken genom en stöt med huvudet i magen. Vilken nytta att beskriva en kamp som faktiskt varade mycket längre än vad deras barnsliga krafter såg ut för? Kakan gick från hand till hand och bytte ficka när som helst, men tyvärr! Den ändrade också volymen; och när slutligen utmattade, flämtande, blodiga, de hejdade sig oförmögna att fortsätta, så fanns det inte längre, faktiskt, någon anledning till kamp, brödbiten var borta, den var utspridd i småstycken som sandkornen den var blandad med.
Den här showen hade insvept landskapet i dimma, och den lugna glädjen som min själ fröjdade sig åt, innan jag såg dessa små män hade försvunnit helt och hållet; jag blev ganska ledsen, jag upprepade ständigt: "Det finns ett fantastiskt land där bröd kallas kaka, en delikatess så sällsynt att det är tillräckligt för att utlösa ett krig mellan bröder! "

BAUDELAIRE XV Petits poèmes en prose, Fri översättning

Soppan och molnen

Min lilla galna älskling gav mig middag, och genom det öppna fönstret i matsalen betraktade jag de rörliga arkitekturerna som Gud skapar med vattenångor, de underbara och flyktiga konstruktionerna. Och jag sa till mig själv, genom min betraktelse: " Alla dessa illusioner är nästan lika vackra som ögonen på min vackra älskade, det lilla tokiga grönögda monstret."
Och plötsligt fick jag ett våldsamt knytnävsslag i ryggen, och jag hörde en charmant och hes röst, en hysterisk röst och liksom brännvinsskrovlig, min kära älskades röst, som sa:
"Kommer du snart att äta din soppa, så käre molnhandlare?"

BAUDELAIRE XLIV Petits poèmes en prose, Fri översättning

Den gamle gycklaren

Överallt bredde de ut sig, spred de sig, roade sig folket på semester. Det var en av dessa fester, som under en lång tid, är av betydelse för akrobater, jonglörer, djurshower och ambulerande affärsinnehavare, för att kompensera den dåliga tiden på året.
Under dessa dagar tycks det mig som om folk glömmer allt, plågan och arbetet; de blir som barn. För de små är det en ledig dag, det är skräcken för skolan som kommer tillbaka efter tjugofyra timmar. För de vuxna är det ett vapenstillestånd med de onda makterna i livet, en respit från anspänningen och den allomfattande kampen.
Den vanliga människan och de sysselsatta med själsligt arbete har svårt att undkomma påverkan från det populära Jubiléet. De absorberar omedvetet, sin del av denna atmosfär av bekymmerslöshet. För mig, jag missar aldrig, som en sann parisare, att genomföra en granskning av alla de bodar som stoltserar vid dessa högtidliga tillfällen.
De var verkligen en stor konkurrens: de skrek, vrålade, ylade. Det var en blandning av skrik, smällar av koppar och explosioner av raketer. Pajassernas röda svansar virvlade och skälmarna förvred anletsdragen i sina svartmuskiga ansikten, skrumpna av vind, regn och sol; de utslungade framfusigt som komiker säkra på effekterna, vitsar och skämt av en gedigen och laddad komikgenre som hos Molière. Hercules, stolta över sina enorma lemmar, men utan skalle och panna, som Orangutangerna, sträckte på sig i tröjor tvättade för tillställningen kvällen innan. Dansöserna, vackra som älvor och prinsessor, hoppade och gjorde krumsprång vid lanternornas sken som fyllde deras kjolar med gnistor.
Allt var bara ljus, damm, skrik, glädje, tumult; en del bemödade sig o de andra tillvann sig, allihopa var lika glada. Barnen klängde i sina mödrars kjolar för att få en pinne av socker, eller red på axlarna av sina fäder ändå bättre se en trollkarl glimrande som en gud. Och överallt cirkulerade alla dofterna, det som övervägde, var en doft av friterat som var som en rökelse på denna festival.

På änden, på den yttersta änden av raden av barackerna, som om, skamsen, hade han förvisat sig från all denna prakt, såg jag en stackars gycklare, böjd, förfallen, skröplig, en ruin av människa, lutad mot en påle i sin hydda; en hydda mer eländig än den mest korkade vildes, och som två stumpar vaxljus, som rök och rann, alltför väl upplyste misären av
Överallt glädje, vinningslystnad, utsvävningar; överallt vissheten om bröd för i morgon; överallt den frenetiska explosionen av vitalitet. Här den absoluta fattigdomen, den utspökade fattigdomen, som skräckens höjdpunkt, en komedi i trasor, där nödvändigheten, snarare än konsten, hade väckt kontrasten. Han skrattade inte, den stackarn! Han grät inte, han dansade inte, han gestikulerade inte, han skrek inte, han sjöng ingen sång, varken glad eller ledsen, han tiggde inte. Han var stum och orörlig. Han hade gett upp, han hade abdikerat. Hans öde var bestämt.

Men vilken ingående blick, oförglömlig, han lät fara över folkmassan och ljusen, vars flöde hejdade sig några steg från hans motbjudande elände! Jag kände min strupe snöras ihop av hysterins förskräckliga strupgrepp, och det föreföll mig att mina blick blev sårad av upproriska tårar som inte ville falla.
Vad är att göra? Vad skall det va bra för att fråga den olycklige vilken sevärdhet, vilket underverk han hade att visa i det stinkande mörkret bakom sin sönderrivna gardin? I sanning, jag vågade inte, och även om orsaken till min blyghet får dig att skratta, jag erkänner att jag vara rädd att förödmjuka honom. Till sist, jag beslöt mig, att när jag passerade, att lägga lite pengar på en av hans plankor, och hoppades att han skulle gissa min avsikt, då ett stort utflöde av människor, orsakat av jag vet inte vilket problem, förde mig långt bort från honom.
Och när jag vände mig om, besatt av denna vision, försökte jag att analysera min plötsliga smärta, och jag säger mig: Jag har just sett bilden av den gamle mannen som bevisligen har överlevt den generation som han var en lysande underhållare för; den gamle poeten utan vänner, utan familj, utan barn, förnedrad av sitt elände och av publikens otacksamhet, och av hänsynslöst folk som inte längre vill stiga in i hans barack!

BAUDELAIRE XIV Petits poèmes en prose, Fri översättning

Var som helst utom i den här världen

Detta livet är ett sjukhus där varje patient är besatt av begäret att byta säng. Den här skulle vilja lida framför spisen, och den där tror att han skulle tillfriskna bredvid fönstret.
Det förefaller mig som om jag alltid skulle vara där jag inte är och denna frågan om flyttning är en jag ständigt diskuterar med min själ.
"Säg mig, min själ, stackars modfällda själ, vad skulle du tro om att bo i Lissabon? Det måste vara varmt där, och du skulle pigga upp dig där som en ödla. Staden är vid havsstranden; man säger att den är byggd av marmor, och folket där har sådant hat mot växtlighet att de utrotar alla träd. Det är ett landskap efter din smak, ett landskap av ljus och mineraler och vätska för att speglingar! "
Min själ svarar inte.
"För att du älskar vila så mycket, med skådespelet i föränderligheten, vill du komma och bo i Holland, detta lycksaliga land? Kanske skall du förströ dig i denna trakt vars bild du ofta har beundrat på muséet. Vad skulle du tänka om Rotterdam, du som älskar skogar av master och fartyg som är förtöjda vid foten av husen? "
Min själ är tyst.
Batavia kanske skulle le mer mot dig? Där skulle vi förresten finna den europeiska andan gift med den tropiska skönheten. "
Inte ett ord. - Min själ är död?
"Har du då kommit till den punkt av avtrubbning att du inte finner behag i annat än i din sjukdom? Om så är fallet, så flyr vi till länder som är analogier till dödsriket. - Jag bryr mig om våran relation, stackars själ! Vi packar våra trunkar för Borneo. Låt oss fara ännu längre, till den yttersta änden av Östersjön; ännu längre från mänskligheten, om möjligt, så installerar vi oss på nordpolen. Där berör solen bara jorden snett och den långsamma växlingen mellan ljus och mörker undertrycker variation och ökar monotonin, denna tomhetens älskarinna. Här kan vi ta långa bad i mörker, men för att roa oss, så skickar norrskenen då o då sina rosa skärvar, liksom återskenen från ett fyrverkeri i helvetet! "
Slutligen exploderar min själ, och klokt så skriker hon till mig: "Var som helst! Var som helst! Så länge det inte är i denna världen!"


BAUDELAIRE XLVIII Petits poèmes en prose, Fri översättning

Hamnen

En hamn är en charmig uppehållsplats för en själ uttröttad av kampen i livet. Himlens stora vidd, molnens mobila arkitektur, havets ständiga färgskiftningar, fyrarnas blinkande ljus, ett underbart prisma lämpligt för att roa ögonen utan att någonsin trötta dem. Fartygens slanka former, komplicerade riggar, som dyningen gungar med harmoniska svängningar, tjänar till att underhålla själen med smaken av rytm och skönhet. Och viktigast av allt, det finns en sorts mystisk och aristokratisk glädje för dem som inte längre har varken nyfikenhet eller ambition, att begrunda, nerbäddade på utsiktsterrassen eller lutade på armbågarna på piren, alla dessa rörelser av dem som lämnar och de som kommer tillbaka, de som fortfarande har styrkan att vilja, av dem som önska att resa eller att berika sig.

BAUDELAIRE XLI Petits poèmes en prose, Fri översättning

Dags för måltid

Man ser buskarnas blad
runt den frusna blomsterrabatten.
Lejonen finns bara i psalmerna
vars latinska karaktär överlever
Men hundarna skäller på vägarna
”Var tyst” skriker dem folket
som återvänder utan att dröja sig
ty dags för mat o dryck
har klämtat i alla klockstaplarna.

Jean Follain ”Exister”
Fri översättning

Ensamprat

Det händer att till sig
man uttalar några ord
ensam på denna underliga jord
då, den lilla vita blomman
stenen, likadan som alla fordom
halmstråt
finner sig förenade
vid foten på stängslet
som man öppnar långsamt
för att träda in i huset av lera
medan stolar, bord, skåp
kramas av en strålande sol.

Jean Follain ”Exister”
Fri översättning

En gammal konservburk

en gammal konservburk
som åtskilliga sekunder rullar sin kalla tomhet
pivoterar runt sig själv sedan blir den orörlig
under den sjärnsmyckade himlen

Jean Follain ”Exister”
Fri översättning

Tavlan

den fina handstilen
som ger form åt den okända o vackra
en dag när hon var blek o naken

Jean Follain ”Exister”
Fri översättning

Änkor

Vauvenargues säger att i de offentliga trädgårdarna finns det alléer som spökar framför allt av krossade ambitioner, av olyckliga uppfinnare, av misslyckade berömmelser, av krossade hjärtan, av alla dessa förvirrade o slutna själar, där de sista suckarna från ett oväder fortfarande mullrar och som drar sig undan långt från den fräcka uppmärksamheten från de glada och sysslolösa. Dessa skuggiga tillflyktsorter är mötesplatser för livets invalider.
Det är särskilt till dessa platser som skalden och filosofen älskar att styra sina giriga spekulationer. Där finns en säker betesmark. För om det finns ett ställe de föraktar att besöka, som jag antydde tidigare, så är det framför allt de rikas glädje. Denna turbulens i tomma intet har ingenting som lockar dem. Istället känner de sig oemotståndligt dragna till allt som är svagt, ruinerat, trist, föräldralöst.
Ett erfaret öga kan aldrig bli lurat. I dessa stela eller modfällda anletsdrag, i dessa insjunkna eller matta ögon, där de sista blixtarna av kampen glänser, i dessa många o djupa rynkor, i dessa så långsamma eller ryckiga hållningar, avslöjar det omedelbart otaliga legender av sviken kärlek, missförstådd hängivenhet, ansträngningar som inte belönats, hunger och kyla som ödmjukt, bärs under tystnad.
Har du någonsin lagt märke till änkorna på dessa ensliga bänkar, fattiga änkor? I sorg eller inte, det är lätt att känna igen. För övrigt så finns det alltid i den fattiges sorg något som saknas, en brist på harmoni som gör den mer smärtsam. Den fattige är tvungen att snåla på smärtan. De rika bär sin i festkostymen.
Vilken änka är den mest tragiska och deprimerande, en som drar ett barn med handen som hon inte kan dela sin dröm med, eller en som är helt ensam? Jag vet inte ... Det hände mig en gång att under långa timmar följa en gammal kvinna hemsökt på detta sättet; stel, rak, under en liten sliten sjal, hela hennes varelse bar en stoisk stolthet.
Hon var uppenbarligen dömd, genom en absolut ensamhet ,till en gammal ungkarls vanor, och den manliga karaktärens seder lägger till en mystisk krydda av stränghet. Jag vet inte i vilket eländigt kaffé och hur hon lunchade. Jag följde henne i läsesalen; och jag kikade länge på henne när hon sökte i tidningarna, med intresserade ögon, fordom förådda av tårar, nyheter av starkt och personligt intresse.
Slutligen, på eftermiddagen, under en vacker hösthimmel, en av dessa himlavalv varifrån det kommer massor av saknad o minnen, satt hon avsides i en trädgård, för att höra, långt från folksamlingen, en av de konserter där regementsmusiken uppmuntrar parisarna.
Det var utan tvekan en liten utsvävning av denna gamla oskyldiga kvinnan (eller av den gamla renade kvinnan), där hon fick tröst en av dessa tunga dagar utan vänner, utan konversation, utan glädje, utan förtrogna som Gud lät falla över henne, sedan många år, kanske! Tre hundra sextiofem gånger per år.

Ännu en:
Jag kan inte låta bli att kasta en blick på, även om den inte är allmänt sympatisk, den lustiga skaran av utstötta som trängs kring inhägnaden för en offentlig konsert. Bandet sprider sånger för högtidlighållande av triumf och glädje ut i natten. Skimmrande klänningar släpas, ögon möts; de sysslolösa trötta på att inte ha gjort någonting, vaggande, låtsas håglöst njuta av musiken. Här finns ingenting av det rika, av det lyckliga; ingenting av det som andas och inspirerar sorglösa och lyckliga att låta sig leva; ingenting utom förekomsten av denna mob som stödjer sig där borta på den yttre barriären, som uppsnappar gratis, beroende på vinden, en bit av ett musikstycke, som betraktar den glimmrande inre arenan.
Det är alltid något intressant som speglar glädjen av de rika i den fattiges öga. Men just den dagen, såg jag tvärs genom detta folk klädda i arbetskläder o bomullstyg en varelse, vars adel utgjorde en slående kontrast till hela den omgivande vardagligheten.
Det var en lång kvinna, majestätisk och och så ädel i hela sin hållning, att jag inte kan påminna mig ha sett dess like i samlingarna av aristokratiska skönheter från det förflutna. En doft av högdragen dygd utstrålade från hela hennes person. Hennes ansikte, ledset och utmärglat, var i perfekt överensstämmelse med den stora sorg som hon var klädd i. Även hon, liksom pöbeln där hon var blandad o som hon inte såg, betraktade den upplysta världen med en skarpsinnig blick, och hon lyssnade sakta nickande med huvudet.
En enastående syn! "Visst, tänkte jag, denna fattigdomen där, om det är fattigdom, den erkänner inte den tarvliga ekonomin; det svarar mig ett så ädelt ansikte. Varför är hon frivilligt i en miljö där hon utgör en så lysande fläck?
Men när jag nyfiket passerade bredvid henne, trodde jag mig gissa anledningen. Den stora änkan höll i sin hand ett barn som hon klädd i svart; även om inträdet var blygsamt, så var priset kanske tillräckligt för att betala en nödvändighet för den lille, ännu bättre, ett överflöd, en leksak.
Och hon skall gå tillbaka till fots, meditera och drömma ensam, alltid ensam; eftersom barnet är oroligt, själviskt, inte lugnt och tålmodigt; och kan inte alls, som oförvitliga djur, som hundar och katter, fungera som en vän till dyster sorg.

BAUDELAIRE XIII Petits poèmes en prose, Fri översättning

En rolig historia

Gud o Jesus satt uppe i himlen då det knackar på dörren. Gud öppnar o utanför står Allah. Gud höjer ögonbrynen, vänder sig mot Jesus o frågar: ”Har du beställt kebab?

Folksamlingar

Det är inte givet till alla att ta ett dopp i mångfalden, att njuta av en folksamling är en konst, och det kan bara göras, på bekostnad av det typiskt individuella, av ett övermått av vitalitet, av den en älva från vaggan ingjutit smaken för förklädnad och maskering, hat till hemmet och passion för resor.
Mångfald, ensamhet: jämlika begrepp o föränderliga av den aktive o idérike poeten. Den som inte kan sysselsätta sin ensamhet, kan inte längre vara ensam i en hektisk folkmassa.
Poeten njuter av detta ojämförliga privilegium, att han efter sitt eget huvud kan vara sig själv och andra. Eftersom dessa irrande själar letar efter en kropp, den träder in, när den vill, i varje karaktär. För honom endast är allt ledigt och om vissa platser verkar vara stängda, så är det så, att i deras ögon är de inte värda besväret att besöka.
Den ensamme och tankfulle flanören utvinner ett säreget rus av denna universella gemenskap. Den som lätt anpassar sig efter folksamlingen känner febriga fröjder, som egoisten alltid skall vara berövad, stängd som en koffert, och för de lata, inspärrad som ett blötdjur. Han antar alla yrken som sitt eget, alla fröjder och allt elände som omständigheterna visar honom som sina egna.
Det som människorna kallar kärlek är mycket litet, mycket begränsat och mycket svagt, jämfört med denna outsägliga orgie, denna heliga vanära för själen som ger sig själv helt, poesi och kärlek till det oväntade som inträffar, till den okände som passerar.
Det är bra att lära de lyckliga i denna världen, om så bara för ett ögonblick förödmjuka deras idiotiska högmod, att den är en lycka som är överlägsen deras, större och mer raffinerad. Grundarna av kolonier, folkens präster, missionärspräster i exil vid världens ände vet utan tvivel något om denna mystiska berusning, och inom den stora familj som deras sinne har skapat, måste de skratta ibland åt dem som beklagar deras så oroliga lycka och deras så kyska liv.

BAUDELAIRE XII Petits poèmes en prose, Fri översättning

Den vilda kvinnan och den lilla älskarinnan

"Uppriktigt sagt, min kära, du tröttar ut mig mig fullständigt och skoningslöst, man skulle säga, när man hör dig sucka, att du lider mer än de sextioåriga skördekvinnorna och de gamla tiggarna som samlar brödbitar vid dörren på kabaréerna.
"Om bara dina suckar uttryckte samvetskval, skulle de ge dig lite beröm, men de återspeglar bara ett övermått av välbefinnande och rastlöshet efter sömnen. O förresten, du slutar inte att prata strunt:" Älska mig! Jag har så stort behov! Trösta mig här, smek mig där! "Se här, jag vill försöka bota dig, vi skall kanske hitta lösningen, för två tonarter, mitt i en fest, och utan stora förändringar.

"Vi betraktar noga, jag ber dig, denna solida järnbur i vilken sprattlar, skriker som en galning, skakar galler som en Orangutang förbittrad av sin exil, som härmar till perfektion, ibland cirkulära tigerhopp, ibland vaggandet av dumma isbjörnar, detta håriga monster vars form vagt liknar din.
Detta monster är ett av dessa djur som man i allmänhet kallar "min ängel!" det vill säga en kvinna. Det andra monstret, som vrålar för full hals, med en käpp i handen, är en make. Han har kedjat fast sin äkta maka som ett djur, och han förevisar henne i förorterna, på marknadsdagarna, med tillstånd av ämbetsmän, det är klart.
"Var försiktig! Se hur rovgirigt (kanske inte låtsat!) hon söndersliter levande kaniner och pipande höns som ledsagaren kastar till henne." Se så, "sa han, man får inte äta upp all sin egendom på en dag , och med dessa kloka ord, så ryckte han grymt bytet, vars tarmar för ett ögonblick hängde i odjurets tänder, i kvinnans, menar jag.
"Se så! Ett rejält slag med käppen för att lugna henne! Ty hon kastade förfärliga lystna blickar på den borttagna maten. Store Gud! Käppen är inte en käpp i en komedi, hörde du köttets ekande, trots björnskinnet? Nu tränger också hennes ögon ur hennes huvud, hon vrålar mer naturligt. I sitt raseri, gnistrar hon totalt, liksom järnet som slår.

"Detta är de äktenskapliga sedvänjorna för de båda ättlingarna till Adam och Eva, dessa skapelser av din hand, min Gud! Den här kvinnan är verkligen olycklig, men, trots allt, kanske, det nervkittlande nöjet av ryktbarhet inte är henne obekant. Det finns fler mera obotliga olyckor, och utan kompensation. Men i den värld dit hon blev det slängd, har hon aldrig kunnat tro att kvinnor förtjänar ett annat öde.

"Nu, till oss två, min kära o värdefulla! Att se de infernon som befolkar världen, vad vill du jag tycker om ditt roliga inferno, du som inte vilar ut på annat än på tyger så mjuka som din hud, som bara äter kokt kött, och har en anställd som skickligt skär ut bitar?
"Och vad kan alla dessa små suckar som ditt parfymerade bröst sväller av betyda för mig, min robusta flirt? Och alla dessa tillgjordheter lärda från böcker, denna outtröttliga melankoli, gjord för att inge betraktaren en annan känsla än medlidande? I sanning, jag får ibland lust att berätta för dig vad som är den verkliga olyckan.
"Att se dig så där, min sköna o lättstötta, med fötterna i leran med tårögda blickar upp mot himlen, som för att be honom om en kung, man skulle kunna säga en ung groda som begär det fullkomliga. Om du föraktar nollan (som jag nu är, som du väl vet), se upp för tranan som slukar och dödar dig för sitt nöjes skull!
"Såsom den poet jag är, så är jag inte så lättlurad som du skulle kunna tro, och om du tröttar ut mig alltför ofta med ditt lipande o gnäll, så behandlar jag dig som en vilde eller så kastar jag ut dig ut genom fönstret, som en tombutelj"

BAUDELAIRE XI Petits poèmes en prose, Fri översättning

Kl 1 på morgonen

Äntligen! ensam! Man hör inget annat än rullandet av ett par sena o trötta hästdroskor. För ett par timmar kommer vi att ha tystnad, om inte vila. Äntligen! Plågan att vara i andras åsyn har försvunnit och jag skall bara plågas av mig själv.

Äntligen! Det är mig tillåtet att koppla av i ett bad av mörker! Först dubbel-låsa dörren. Det verkar som att vrida om nyckeln kommer att öka min ensamhet och befästa barrikaderna som nu skiljer mig från världen.

Hemska liv! Förskräckliga stad! Vi sammanfattar dagen: Efter att ha besökt nåra författare, varav en frågade om man kunde åka till Ryssland på land (han tog troligen Ryssland för en ö); har grälat höviskt med direktören för en tidskrift, som på varje invändning svarat: "- Det här är en grej för hederliga människor", vilket innebär att alla andra tidningar är skrivna av skojare, har välkomnat ett tjugotal personer, femton av dem är okända för mig; utdelat handslag i samma utsträckning, utan att ha vidtagit försiktighetsåtgärden att köpa handskar, har gått upp till ett fnask, för att döda tid under ett skyfall, som bett mig rita en dräkt Vénustre; Har uppvaktat en teaterdirektör, som sa när han körde iväg mig: "- Du kanske gör bäst i att kontakta Z. .. han är den viktigaste, mest galne och mest kände av alla mina författare, med honom kanske du skulle kunna komma fram till nått. Besök honom och så får vi se”, skröt om att ha gjort (varför?) flera galna grejer som jag aldrig gjort, och har förnekat några andra fega oegentligheter jag har gjort med glädje, skrävel..skrävel, brott mot mänsklig respekt, har vägrat göra en vän en obetydlig tjänst, och givit en skriftlig rekommendation till en komplett skojare, Puh! är det verkligen slut?

Missnöjd med alla och missnöjd med mig själv, skulle jag gärna vilja försona mig lite och bli en smula högmodig i nattens tystnad och ensamhet. De jag älskade, de jag har besjungit, stärk mig, stöd mig, fjärma mig från lögnen och världens fördärvliga töcken, och du, Herre, min Gud! Ge mig nåden att skriva några vackra verser som visar mig att jag inte är den minste av män, att jag inte är sämre än de jag föraktar!

BAUDELAIRE X Petits poèmes en prose, Fri översättning

Se en rolig pjäs: http://clicnet.swarthmore.edu/litterature/classique/moliere/mi/mi.introduction.html

Den dålige glasmästaren

Det finns rent iaktagande typer och helt olämpliga för handling, som emellertid, under påverkan av en mystisk och okänd drivkraft, ibland agerar med en snabbhet som de själva skulle ha trott sig oförmögna om.
Den som, av fruktan att hitta en sorgsen nyhet hos sin portvakt fegt stryker omkring en timme framför porten utan att våga återvända, som håller ett brev oöppnat i två veckor, eller som först efter sex månader accepterar att göra en åtgärd nödvändig sedan ett år, känner sig ibland bryskt jäktade till handling av en oemotståndlig kraft, som en pil från en båge. Moralisten och läkaren, som hävdar att de vet allt, kan inte förklara varifrån det så plötsligt kommer en sådan vansinnig energi till dessa lata o sinnliga själar, och hur, ur stånd att utföra det enklaste och det mest nödvändiga, men vid en viss tidpunkt, finner ett överdåd av mod att utföra de mest absurda och ofta ännu farligare handlingar.
En av mina vänner, den mest harmlösa drömmare som någonsin funnits, har en gång satt eld på en skog för att se, sa han, om branden spreds så lätt som man vanligvis påstår. Tio gånger misslyckades försöket, men i elfte lyckades det alltför väl.
En annan har tänt en cigarett bredvid en tunna krut, för att se, för att veta, för att utmana ödet, för att tvinga sig själv att utöva handlingskraft, för att spela hasard, för att lära känna ångesten, för ingenting, ett infall, av sysslolöshet.
Det är en slags energi som uppkommer från tristess och dagdrömmande, och de hos vilka det uppkommer så oväntat är, i allmänhet, som jag har sagt, de mest håglösa och de mest drömmande varelserna.
En annan, så blyg till den grad han sänker sin blick till o med framför människornas ögon, så han måste samla alla sin stackars viljekraft för stiga in på ett kafé eller passera framför kontoret vid en teater, där kontrollörerna tycks honom vara utsedda av majestätet från Minos, och Aeacus och Rhadamanthus, han har plötsligt slängt sig om halsen på en gammal man som passerar bredvid honom och omfamnat honom med entusiasm framför den förvånade publiken.
Varför? Eftersom ... därför att dennes uppsyn var honom oemotståndligt sympatisk? Kanske, men det är mer rimligt att anta att han själv inte vet varför.
Jag har mer än en gång varit offer för dessa kriser och dessa impulser som låter oss tro att illvilliga demoner smyger sig på oss och tvingar oss att utföra, utan vår vetskap, deras mest absurda önskningar.
En morgon hade jag stigit upp trumpen, ledsen, trött på lättjan och tvingad, tycktes det mig, att göra något bra, en strålande insats, och jag öppnade fönstret, tyvärr!
(Lägg märke till, jag ber er, att sinnet för skämt, hos vissa personer, inte är resultatet av ett arbete eller en plan, men av en slumpartad ingivelse, där finns, inte bara intensiv lust, även kynnet, hysteriskt enligt läkare, sataniskt enligt de som tänker lite mer än läkare, som driver oss utan motstånd till en mängd farliga eller olämpliga åtgärder.)
Den första personen jag såg på gatan, det var en glasmästare, vars gälla disharmoniska skrik steg upp genom den tunga, smutsiga parisiska atmosfären. Det skulle för övrigt vara omöjligt att säga, varför jag fick, med avseende på den här stackars mannen, ett hat, lika plötsligt som despotiskt.
"- Hej, hej!" Jag skrek åt honom att komma upp. Men jag tänkte på, inte utan glädje, att sovrummet var på sjätte våningen och de mycket smala trapporna, att mannen måste uppleva vissa problem med att göra sin bestigning och han måste hänga sin bräckliga handelsvara på många ställen.
Till slut dök han upp: Jag undersökte nyfiket allt hans glas, o jag sa åt honom: "- Hur? Du har inte färgat glas? Rosa glas, rött, blått, magiskt glas, paradisiskt glas? Så fräck du är, du vågar gå i fattiga kvarter, och du har inte ens glas som gör att man ser livet vackert! " Och jag stötte honom bryskt mot trappan, där han snubblade och knorrade.
Jag gick till balkongen och jag tog en liten kruka med blommor, och när mannen dök upp vid öppnandet av dörren, lät jag min krigsprojektil falla vinkelrätt mot övre kanten av hans bakre krokar, och chocken välte omkull honom, det åstadkom att han krossade sin torftiga nasarförmögenhet under ryggen o åstadkom rasslet av ett Kristallpalats spräckt av ett blixtnedslag.
Och full med min galenskap skrek jag argt: "Livet ska va vackert! Livet ska va vackert!"
Dessa kärnfulla skämt är inte utan risk, och man kan ofta få betala dem dyrt. Men vad betyder den eviga fördömelsen för den som i en sekund funnit den oändliga lusten?

BAUDELAIRE IX Petits poèmes en prose, Fri översättning

Hunden och flaskan

"- Min vackra hund, min snälla hund, min kära vovve, kom och lukta på en utsökt parfym som köpts från den bästa parfymören i sta’n."
Och hunden, som viftar på svansen, vilket är, tror jag, hos dessa stackars varelser, det som motsvarar skratt och leende, den närmar sig och sätter nyfiket sin blöta nos på den öppnade flaskan, sedan drar den sig plötsligt undan av rädsla, den gläfser mot mig, såsom förebråelse.
"- Ah eländiga hund, om jag hade erbjudit dig ett paket med bajs, då skulle du ha vädrat glatt och kanske slukat det. På det sättet, är du själv, en ovärdig följeslagare i mitt sorgliga liv, du liknar allmänheten som man skall erbjuda, inte fina parfymer som förargar, utan noga utvalt skräp."

BAUDELAIRE VIII Petits poèmes en prose, Fri översättning

Galningen och Venus

Vilken underbar dag! Den stora parken är helt överväldigad under den brännande solens öga, liksom ungdomen under kärlekens makt.
Tingens allomfattande hänförelse uttrycks inte genom någon uppståndelse, vattenytorna själva är liksom insomnade. Mycket olikt människornas fester, så är detta en tyst orgie.
Det verkar som om det ökande ljuset får föremålen att stråla mer och mer; att de uppväckta blommorna brinner av lusten att tävla med himmelens blå genom styrkan i sina färger, och att värmen synliggör dofterna och gör att dessa stiger mot stjärnorna som rök.
Men i denna allomfattande fröjden, såg jag en sorglig varelse.
Vid foten av en kolossal Venusstaty, en av dess tillgjorda galningar, en av dessa egensinniga narrar som får kungarna att skratta när Samvetskval eller Dysterhet plågar dem, utstyrd i en uppseendeväckande och löjlig kostymering, med horn och bjällror på huvudet, alldeles hopkrupen mot pjedestalen , upplyfter sina tårfyllda ögon mot den odödliga Gudinnan.
Och hans ögon säger "- Jag är den sista och ensammaste av människor, berövad kärleken och vänskapen, och mycket lägre än det mest ofullkomliga djur. Men jag är skapt, jag också, för att förstå och känna den odödliga skönheten! Oh gudinna, förbarma dig över min dysterhet och min villfarelse! "
Men den obevekliga Venus skådar vida, jag vet inte vad, med sina marmorögon.

BAUDELAIRE VII Petits poèmes en prose, Fri översättning

Var och en sin Chimär

Under en hög grå himmel, på en stor dammig slätt, utan vägar, utan gräs, utan en tistel, utan en nässla, träffade jag på flera män som marscherade böjda.
Var och en av dem bar på sin rygg en enorm Chimär, lika tung som en säck mjöl eller kol eller en romersk infanterists utrustning.
Men det monstruösa odjuret var inte en dödvikt, tvärtom, det omslöt och plågade mannen med sina elastiska o starka muskler, det var fäst med sina två stora klor på bröstet av sin gångare, och dess enorma huvud stack upp över mannens ansikte, som en av dessa hemska hjälmar genom vilka äldre tiders krigare hoppades att öka fiendens skräck.
Jag förhörde en av dessa män, och jag frågade honom, vart de gick på det sättet. Han sa att han inte visste någonting, varken han eller de andra, men uppenbarligen skulle de nånstans, eftersom de drevs av ett oemotståndligt behov av att gå.
En underlig sak att notera: ingen av dessa resenärer syntes irriterad på vilddjuret som hängde på hans hals och höll sig fast på hans rygg; det verkade som han ansåg det vara en del av honom själv. Inget av alla dessa trötta o allvarliga ansikten avspeglade någon förtvivlan; under den trista himmelska kupolen, med fötterna djupt ner i dammet på en jord lika ödslig som rymden själv, gick de sin väg med det resignerade ansiktsuttrycket hos dem som är fördömda att alltid hoppas.
Och följet passerade vid sidan av mig och försvann in i atmosfären vid horisonten, där den rundade ytan av planeten är dold för det mänskliga ögats nyfikenhet.
Och för några ögonblick var jag fast besluten att förstå detta mysterium; men strax kastade sig den oemotståndliga Likgiltigheten över mig, och jag var mera tyngd av den än de var av sina tunga Chimärer.

BAUDELAIRE VI Petits poèmes en prose, Fri översättning

Dubbelrummet

Ett rum som ser ut som en dröm, ett verkligt andligt rum, där den stillastående luften skiftar i rosa och blått.
Själen tar ett bad i lättja, smaksatt av ånger och begär. - Det är en aning skymning i blått och rosa, en dröm om njutning under en solförmörkelse.
Möblerna har långsträckt, uppgiven, vemodig form. Möblerna verkar drömma, man skulle kunna säga att de begåvats med ett liv som sömngångare, som växter och mineraler. Tygerna talar ett stumt språk, som blommor, som himlen, som solnedgångar.
På väggarna ingen konstnärlig styggelse. I förhållande till den rena drömmen, till den rena känslan, är den officiella konsten, den positiva konsten en hädelse. Allt har en tillräcklig ljusstyrka och mörker i utsökt harmoni.
En svag doft av den mest utsökta sorten flyter omkring, till vilken blandas en mycket svag fukt, där det slumrande sinnet är invaggat med förnimmelser av varmt växthus.
Muslintyget faller rikligt framför fönstren och sängen, det utgjuter sig likt kaskader av snö. På sängen sover idolen, drömmarnas härskarinna. Men hur kom hon hit? Vem har fört henne hit? Vilken magisk kraft installerade henne på drömmens och lustens tron? Vad spelar det för roll? hon är här! jag känner igen henne.
Här är dessa ögon vars flamma tränger igenom skymningen, dessa genomträngande och förfärliga ögon, som jag känner genom deras skrämmande odygd! De lockar, de underkuvar, de plågar blicken av den oförsiktiga som betraktar dem. Dessa svarta stjärnor som inbjuder till nyfikenhet och beundran.
Vilken välvillig demon måste jag så vara omgiven av genom mysterium, tystnad, frid o väldoft? O salighet! vad vi brukar kalla livet, även i dess mest framgångsrika form har inget gemensamt med det högsta liv som jag nu känner och jag njuter av varje minut, sekund efter sekund!
Nej! det är inte längre minuter, det är inte längre sekunder! Tiden har försvunnit; det är Evigheten som råder, en evighet av lycka!

Men ett fruktansvärt slag, tungt, har dånat på dörren, och som i dessa outhärdliga drömmar, tyckte jag att jag fick ett slag av en hacka i magen.
Och så kom ett spöke. Det är en kronofogde som kommer för att plåga mig på uppdrag av lagen, en tarvlig älskarinna som är ökänd skriker misär och blandar trivialiteterna av sitt liv med mitt lidande eller springpojken till en tidningsredaktör som kräver nästa manuskript.
Det Paradisiska rummet, idolen, drömmarnas härskarinna, Sylphiden, som den store René sa, allt detta magiska har försvunnit med det brutala slaget som spöket hamrade.
Fasansfullt! Jag minns! Jag minns! Ja! Detta ruckel, denna hemvist för den eviga tristessen, den är ju min. Här är tokiga möbler, dammiga, stötta, kaminen utan låga och utan kol, solkigt av spottloskor, de fula fönstren där regnet har ritat fåror i dammet, manuskripten, refuserade eller ofullständiga, almanackan, där pennan markerat hotfulla datum!
Och doften av en annan värld, som berusade mig med en sofistikerad känsla, tyvärr! Den har utbytts mot en unken lukt av tobak blandad med jag vet inte vad för slags kväljande mögel. Här känns doften av bedrövad sorg.
I denna trånga värld, men så full av äckel, log bara ett känt objekt mot mig: kolven med laudanum, en gammal och hemsk vän, liksom alla vänskapsband, tyvärr! Full av smekningar och förräderi.
Oh! ja! Tiden har dykt upp igen; Tiden är nu en allsmäktig diktator; och med den fula gubben är den demoniska kortegen av Minnen, sorger, krampanfall, rädslan för mardrömmar, ångesten, ilskan och neuroser tillbaka.
Jag försäkrar er att Sekunderna nu klingar starkt och högtidligt, och var och en, när de hoppar fram ur pendulen, säger: "- Jag är Livet, det outhärdliga, det obevekliga Livet!"
Det finns bara en Sekund i människans liv som har till uppgift att förkunna en god nyhet, den goda nyheten som ger var och en en oförklarlig rädsla.
Ja! Tiden styr; Tiden har återupptagit sin brutala diktatur. Och han knuffar mig, som om jag vore en oxe, med sin dubbla pikstav. " Sätt igång då! Sätt igång då slav!" Lev då, för fan! "

Baudelaire V Petits Poèms en prose