”Och just nu var det som om inget hade kommit emellan för att avbryta historien som började där, precis där, mellan Seine och Sorbonne, det var redan för 20 år sedan, i sommarkvällen lik den idag…”.
Marie Susinis samlade verk – börjar med La Fiera som Albert Béguin inte tvekade att säga att han betraktade den som ett mästerverk – animeras av kravet på det absoluta. Överallt genljuder, som från yngsta kärleksfulla barndomen, det patetiska kravet på en kärlek som aldrig riktigt duger, aldrig tillräckligt älskad.
Åren har gått och idag har den intensiva jakten lämnat plats för rofylldheten hos en bedrövad kärlek. Ett tillfälligt möte med mannen som hon har älskat, som hon inte upphör att älska. Fabia – i Paris i maj 1968 som ett eko av Paris vid befrielsen – återupplever sin egen historia : ungdomen i Algeriet, åren vid Sorbonne under ockupationen, äktheten av deras första tillgivenhet, kränkningen av en unik passion av honom som är där…
Det är inte den förlorade tiden som har återfunnits, det är snarare, det är nuet som upprepar, det förflutna som lever upp igen och dör för andra gången.
Och denna handfull av aska, där fortfarande några flammor brinner från löften som inte hållits, det lämnar oss helt och hållet bländade och beklämda.
Fri översättning från franska
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar