Avsnitt 2: Arbetargrabbens äventyrliga resa

Familjens ständiga flyttande.
När jag var 4 år bodde familjen Henry o Märta Gauffin på ett litet ställe kallat Sundsnäs nåra km ovanför Öfre Häfla i Östergötland. Det var nog ca 10 tunnland o det fanns en ko, en häst o en gris. Far jobbade på hästskofabriken i Hävla. Det är nog en mil dit o han cyklade dit. Jag minns att min bror Leif, 4 år yngre än jag, kom hem som bebis. Jag höll på att drunka under det att min mor tvättade mattor på bryggan. Men hon var vaksam o drog upp mig. Stugan var väldigt liten och endast en gammal vedspis höll värmen.
Sedan flyttade familjen till Öfre Häfla till huset på höjden. Det är ett mycket gammalt hus som nu är museum. Märta Gauffin har skrivit sitt namn inne i elskåpet förresten o som visar vilken mätare som var hennes. Jag minns att mamma tvättade och manglade med en tung gammaldags mangel. Det är väldigt vackert där o då fanns ett sågeri bredvid den gamla smedjan som nu är upprustad till ett museum. Jag minns att pappas bröder från Stockholm, Ragnar o Otto, kom på besök med familjer o de sparkade gärna fotboll vid bussgaraget.
Vid 6 års ålder flyttade vi till ett hus i Forsa där vi bodde på andra våningen. Jag hade en kusin där som bodde nära affären.

Strax före 7 års ålder flyttade vi till en banvaktsstuga vid Mogetorp. Om man åker Vingåkersvägen ut så ligger avtagsvägen till Mogetorp till höger mitt ute på grismoen, efter ca 1 km från macken. Min pappa Henry jobbade på SKF på uppslagningen, grovjobb av värsta slag, som var skitigt, varmt, och tungt. Men vem tänkte på det. Han spelade gärna nåra bitar på sitt dragspel som avkoppling. Han var även bra på schackspel, i synnerhet blixtschack. Han kom att börja sälja folksamförsäkringar på fritiden och det blev han mycket duktig på, en av de allra bästa i distriktet faktiskt. För att säljarna skulle bli mera positiva skickade Folksam stora bruna kuvert som innehöll böcker av Dale Carnegie som säljarna skulle läsa. Pappa läste nog inte dessa böcker, men jag gjorde det alltid, med stort intresse och gladde mig väldigt över detta.

När vi bodde vid banvaktsstugan så började jag småskolan på Vingåkersvägen 6. Fröken hette Anna Karin Krondal. Det blev många nya kamrater där o vi fick lära oss läsa o skriva, fast jag minns just inget av’et. Jag hade fått en alldeles för stor blå cykel med bockstyre, Rex tror jag visst det var, som jag cyklade de där 5 km till o från skolan varje dag. Det var långt, men jag har inget minne av att jag nånsin tänkte det.

Från småskolan minns jag Stig Johansson, Lasse i Konsum och Leif Palm som bodde alldeles bredvid skolan med alla sina syskon. Jag minns också Agneta Olsson som nu heter Trygg och som jag träffade 2009. Agneta har en lista på alla skolkamraterna från klass 6b vid Södra skolan, magister Oscar Persson. Hon var duktig o la ner en massa tid på den. Om nån skolkamrat läser detta så kontakta Agneta för info. Jag har aldrig träffat på nån annan än Agneta. Jo, en gång när jag flög till Tyskland på en affärsresa så dök Stig Johansson upp och hälsade o berättade på en minut att han jobbade i Stockholm. Se'n såg jag inte honom mer. Jag har rest väldigt mycket i världen, men aldrig sett nån bekannt från skoltiden i folkskolan.

Från småskolan minns jag att jag cyklade ikull mitt i den stora backen och var när att köra huvudet rakt in i en Lind. Men som tur var så skrapade jag mig bara i ansiktet. Bredvid skolan, som låg nere i källaren som i ett skyddsrum, så fanns en stor begravningsplats o dit gick vi naturligtvis inte.

När vi bott nått år eller kanske två år vid banvaktsstugan, så flyttade vi till Bondegatan alldeles bakom kyrken. Där fanns en stor lokal som användes för fester, auktioner och idrottsträning mm. När vi bott där nått år flyttade vi till Vingåkersvägen 61.

Cykelklubben CERES i Katrineholm
När vi bodde på Vingåkersvägen 61 i Katrineholm, som hyresgäster hos Carl Persson, rum o kök, dass på gården, så hände massor. Jag kom på att en granne skulle sälja sin löparcykel o det sa jag åt pappa. Grannen skulle ha 750 kr för den. Då sa pappa att du får väl ta ut på sparbanken. Det gjorde vi o så var den min! En fantastisk Crescent. Då var jag väl ungefär 12 år gammal.

Min kompis Erik Eriksson som var ett år äldre, han kallades för Tok-Erik, men han blev så småningom civilingenjör, skaffade också en. Cykelklubben CERES hade cykelträning för småkillar. En kille som hette Ove Lund, han bodde vid Genne o var plåtslagare, samlade ihop ett antal grabbar, bla en kusin till mig som också bodde vid Genne, vid macken vid slutet på Vingåkersvägen o så åkte vi iväg. Först åkte vi 2 mil rätt så måttligt fort, sen kördes en slutmil med rent ohygglig fart. Jag hade aldrig nånsin åkt så fort, när Ove sa att vi skulle stanna upp o gå av så bar knappt benen pga all mjölksyran.
Så där tränade vi i flera år en gång i veckan. Däremellan så tränade vi enskilt. Då lärde jag mig att träning är A o O för att lyckas sedan när det verkligen gäller.
Jag älskar löparcyklar o cykelträning.

Röda Kvarn!
När jag var en så där 10 år så var allting nytt o fräscht, fast det visste jag inte då för jag bara levde på. Mina suveränt bästa minnen är matineerna på Röda Kvarn i Katrineholm. Då fick man se Errol Flynn o Robin Hood o annat jättespännande.

Jag minns att biljetten till NonStop kostade 1:75. När första föreställningen var slut blev det en kort paus, sen fick vi se alltihopa igen, tre ggr totalt, tror jag. Det var skitjobbigt.

Mamma kände en dam som bodde i ett vindsrum överst i Röda Kvarn. När vi besökte henne så fick vi gå ut från hennes rum o gå bara nåra meter i mörkret till en pytteliten läktare o kolla vilka filmer som visades just då. Det kändes som man var på superförbjuden mark då. Vi tordes aldrig stanna så lång stund o kika. Vi hade ju inte betalt biljett o den läskige biljettgubben kunde haffa oss. Han skulle skvallra för farsan o vi skulle få skäll o ingen veckopeng på länge. Kanske vi till o med skulle hamna på uppfostringsanstalten utanför Gnesta. Försiktighet lönar sig!

Om det är matinee på Röda Kvarn på söndag så missa inte det!