Om Jean Follain och hans konst!

Förordet av Henri Thomas i diktboken "Exister" av Jean Follain.

Himmel, utstuderat o levande!

Den som vill informera sig om Jean Follain, förutom hans arbete, vid konversationens bardiskar i Paris, finner flera versioner om denna person, ibland oförenliga, det är inte nödvändigt att välja ut någon. En landsbygdens man, en man vars barndom plågar honom, en resenär utan beklagande – en oförtröttlig läsare, av kyrkans barnramsor, eller lycklig av allt det som händer i språkbruket – en världsman och en stor konversatör, en man utanför och tillknäppt: Jean Follain är allt detta, utan att för övrigt ge intryck av att vara särskilt splittrad. Det är inte heller en människa som har frid inom sig…han utmärker sig mycket för distans, jag vet inte av vilken, till föremålet han studerar, en slags drömmande förvåning, inte disträ, snarare bisarr frossare. Sålunda, i predikostolen, sammanfogande sina halvgenomskinliga händer, uttalade han denna förfärliga fras: ”Om för att ge något mera till Jungfru Maria, jag kunde sälja mig så skulle jag sälja mig.” Här är vi långt från det prästerliga språkbruket, men vi noterar att Follain har likaledes intresserat sig för det; han har upprättat en liten ordbok. Men man skulle inte kunna se där de två polerna i hans kynne, den ena skämtsam, den andra allvarlig. En slags tungsint våldsamhet påverkar hans komiska anekdoter, och det abstrakta uppväcks lustigt nog vid själva det reella. ”Vitt fajansporslin ger ett intryck av tomhet åt en trött fantasi”, och det händer att ”försåtliga tillfällen i byn, vid floden, i dalen, förlorar sin mening. Fågeln, bladet är rädd att existera”.
Att berätta Follains liv, skulle vara att finna honom, alltifrån ungdomen förvånande lika tvärs igenom olika världar. Man skulle vara frestad att tro att han tidigt var på sin vakt mot det sociala livets fällor och mot ensamhetens: ingen är mera social, ingen är mera hemlighetsfull. Om man tillåter två typer av författare: den som berättar med samma röst till andra och till sig själv, och den som talar om annat, Follain är av de sista. En viss förkärlek för avståndstagande låter sig anas i hans liv, men det är i sitt arbete han är mest känslig. Han avslöjar sig, där, som en stark kraft, inte negativ, utan bejakande, skapare av en poesi som begynner och fullbordas av sig självt.

Vid tiden för de superkänsliga poeterna, då deltog han bara i spelet som en tämligen eftertänksam betraktare, o gärna ironisk. Han har aldrig formulerat kritik – härvidlag var han mycket oföretagsam – om sina samtida poeter. Man är inte långt från sanningen, när man antar att han beundrar dem allihopa och att de har gjort mycket lite intryck på honom. Han är inte av dessa poeter som reciterar andra poeters poem, inte heller sina egna; Han citerar hellre, ord för ord, predikare från förr, skvaller om grymma krigare eller förnäma damer. Men hans arbete som, sedan 1933, växer på ett regelbundet sätt, långsamt som ett djupt rotat träd, och så bisarrt lugnt, så föga underkastad disciplinnämnder eller epokens revolter, att det knappt är möjligt att definiera annat än genom hans avståndstagande, och detta leder till, tror jag, att uppväcka en berömd hare som springer och förökar sig utan like inom poesin på halvön Europa. Det rör sig om den antika bilden, om dess litterära betydelse som liknelse, som bildlig betydelse, som bildlig betydelse utöver sin vanliga mening. Den moderna poesin, vilken än är dess filsofiska eller politiska vapensköld, är först o främst denna: Bilden. Rytm o skandering har suddats bort, eller snarare förändrat sin karaktär.

Bilden, den, har frigjort sig totalt, utan att överge sin princip. Den har triumferat: den existerar inte längre pga objektet, det är objektet som existerar pga den, på den. Hur var svängningspunkten för den revolutionen. Som en falks flykt… Som mötet mellan ett paraply och en symaskin… Det är här som Jean Follains arbete väntar på oss. Det innehåller faktiskt inga bildliga betydelser. Som bara framträder med värdeutrop. En sådan principfasthet är inte ett faktum pga ett beslut av stilistisk envishet; Det känns inte som en regel eller en begränsning; Det kan tom passera obemärkt. Skälet till sin existens är djupt, det är själva Follains poesie, och de utgår tillsammans från en form av fantasi och en mycket personlig känslighet, ursprunglig o på samma gång tillvunnen, övertänkt. Så är omständigheterna: det bildliga uttrycket finns inte i hans poem, lika lite som sången (vissa säger tom : musiken) före bilden, kanske gammal som själva poesin. Poemet så avklätt, och avmattat kräver en utstrålning, mera exakt ett nuvarande, som inte är ordens, men föremål. En lugn röst namnger o konstaterar vad som är där, det som uppstår, likaväl

den fina handstilen
som ger form åt den okända o vackra
en dag när hon var blek o naken

som detta

en gammal konservburk
som åtskilliga sekunder rullar sin kalla tomhet
roterar runt sig själv sedan blir den orörlig
under stjärnhimlen

Filosoferna skulle finna näring här. Detta föremål… denna saknad i varelsens hjärta… Men Jean Follain begär lika lite av epokens filosofi som av sin poetiska konst. Den poetiska realiteten uppenbarar sig inte på signal från behovet att vara vid avgrundens rand, en smula i panik, en smula komisk, som trakasserar dagens människa så starkt. Något hos oss efterfrågar det, det är sant, men Follain pekar på det på ett så enkelt och listigt sätt att det är ett nöje att citera:

Höet ordnat i stackar
hundkojor med böjda hundar
över sin beska hundmat
liten reva
på kanten av ett hjulspår
förväntar att en handstil befriar dem.

Poemet är platsen för detta överlämnande som alltid blir ofullbordat, och man förstår att poeten följaktligen använder så mycket försiktighet. Att ett föremål, det mest orörliga, det mest kompakta, är vad det är, detta fastslås aldrig; det är utan tvivel en begränsning, till vilken vi sträcker oss för att förvissa oss, i livet där vi inte gör en enda handling utan att utgå från det föga troliga. Men att verkligheten kan tillika komma mot oss via ordvägen och dess hinder är det ens tänkbart? All lära om detta ämne är ohållbar, lika så väl som all lära om varelsen generellt om hans förhållande till språk – varelsen som en mystisk företeelse lockar ” denne tovige vagabond som bebor världens fyra hörn och som släpar efter sig, genom kärlekens kraft, filosofin, den upphöjda och utmattade flickan”.

Det är inte förvånande att vi här återfinner bilden, med hela gårdagens poesi, och Follains arbete tar, som kontrast, hela dess egendomlighet, tålmodigt framförd inte så mycket till mötet med ”det poetiska” som det nöjer sig med att underkänna, som mot det det som snappar bort det reella från oss, och som snappar bort oss från det. Det måste till list och inte våldsamheter. Det behövs framför allt något som tycks gå i motsatt riktning än målet och emellertid gör att det nås som genom glimtar : en nästan vidskeplig uppmärksamhet mot ruinerna av antika liv kännetecknade av ritualer som inte var utan sammanhang med stilsymbolerna. Poeten utan retorisk förmåga omhuldar en hel värld av sedvanor som består genom nåra objekt: Det är kanske där som verkligheten kommer närmast anden, i tystnaden, i skepnaden av några metallföremål.

Det räcker att beröra lås och kors på grindgaller
För att känna betydelsen av världens ofrånkomlighet

Att underkänna den lyriska illusionen, att med vardagsspråket övervinna mänsklig ångest utan förankring i tiden, sådant är Jean Follains syfte. Genom att ge en abstrakt formel, det är att vilja skilja på kropp o själ, det är att fördärva poemet – i vilket fall att eliminera dess äkta värde för det underförstådda, dess lättsinnighet, dess unika orubblighet. Han är själv föremål, öppen o hemlighetsfull på samma gång, jämförbar med barndomen som på samma gång var fantastisk och förskräcklig, och om vilken Follain skriver: ” Så svårt det var att komma nära sakerna! Det materiella passerade från en diffus glädje till ett slags butter väntan… Allt fortsatte och förblev uppfyllt av väntan.”

Henri Thomas.

PS. Egen kommentar: Follains verser förstås enklast om man tänker sig Follain som en auktionist, där varje versrad är ett värdeutrop till publiken. DS.

Ovanstående är en fri översättning från franska av mig själv.