Om att skriva o läsa eller prata om nått

Jag har en besk erfarenhet av uppsatsskrivande, som jag erfarit många ggr efter det att folk läst mina alster. När jag skrivit på engelska var förståss alla konceptsidorna fyllda med språkliga rättelser av alla möjliga och omöjliga slag samt en massa nötter om alla dispositionsfelen jag gjort. Inget var rätt mao! Sanningen är dessutom att folk inte alls läste vad jag i god tro inbillat mig att jag skrev om. Var och en läste bara det de ville att det skulle stå, eller borde ha stått, i uppsatsen och resten var bara till förargelse, tyckte flera. Flera författare har sagt att man skall vara väldigt försiktig med det man skriver. Jag är för burdus och het på gröten eller rakt på sak i alla sammanhang. Jag går för långt och så blir jag tillrättavisad, om inte fullständigt utskälld. Varje fråga, mynt, har flera begränsningsytor, både plana och krökta. I Den Heliga Skriften står det t.ex. att språket skall vara enkelt och klart, annars råkar man i blåsväder.

Min erfarenhet enligt ovan är, till min stora förvåning, vad första avsnittet i boken ”Porträtt av en okänd” av Nathalie Sarraute faktiskt handlar om. Man är som sagt aldrig nånsin ensam om nått. Det är sympa att finna nån annan som tar upp de egna problemen som man grunnat på länge. Fast det är ju klart att var och en inser nog att hon skriver alla sina böcker på franska. Varje svensk som är det minsta kulturintresserad och nutidsintresserad bör omedelbart lära sig franska. Det är kanske jobbigt, men oerhört lönsamt ur ens egen synpunkt.

Salig Nathalie Sarraute borde ha belönats med Nobelpriset i litteratur efter sina böcker som är äkta o nyskapande. Man kan säga att hon givit skvallret en chans att omnämnas i den salongsfähiga och högtravande litteraturen som alltid stryker högfärden medhårs. Skvallret är enormt viktigt i människors dagliga relationer. Det totalt obefogade och ovettiga skvallret styr omvärlden! Om nu Nathalie Sarraute skriver det jag tror förståss? Det Jean Paul Sartre har uttryckt i sina två förord har i vart fall stärkt mig i min tro att jag är inne på rätt väg.

Därför läser jag numera så många kritikers inlägg om en bok jag får tag på. Det blir mer utbyte av det hela då o mindre risk för missuppfattningar. Men det nya problemet som uppstått är att kritiker oftast skriver väldigt avancerat, man kan säga att man läser en ny bok, ofta mycket svårläst dessutom, om boken man igentligen ville störtläsa från början. Oj oj! Så tappar jag sugen, helt tvärt! Men Livet består ju av en massa tappade sugar o rader av påsar som man inte lyckats fylla med något vettigt! Överallt i källaren och på vinden står det påsar och kartonger fyllda med prylar, tonnvis, som passerat revy och gjort sitt. När det kommer till kritan så har man väl igentligen aldrig varken sagt eller gjort nått riktigt väsentligt utom det som står i min CV! Man har bara flutit med i den strida strömmen, precis som en korkbit. Jag ville så gärna, men jag orkade inte dit, det blir sensmoralen.

Enligt skvallret, de elaka tungorna, som jag lyssnat på så gäller det nog ganska säkert att Kritiker inte är nytänkare eller skapare av nått. I vart fall är det så skvallret tolkas i folkmun. De kan inte själva, de stackarna! De klandrar mestadels folk för att inte hålla sig till det accpterade o formlösa, det vaga o obestämda. Så varför skulle man igentligen bry sig om dem? Men jag bryr mig! Det är en alldeles speciell njutning att läsa vad en kritiker tycker, det är ren o skär konst. Det är som att avnjuta en flaska årgångsvin.

Vanligt folk som jag själv, som ofta återfaller i gråtmild nostalgi om det som är passé, vi är ju själva ofta de argaste kritikerna till alla slags nymodigheter. Konsten som en del kritiker kan, är att formulera den intuitiva och omedelbara uppfattningen om dessa s.k. nymodigheter! Efter en tid har man vant sig vid det nya. Inskolning tar alltid tid. Andra kritiker är bra på att belysa vad böcker verkligen handlar om, speciellt och generellt, och det är väldigt bra att läsa sånt ur ren bildningssynpunkt.

Enligt mitt tycke är i alla fall Elvis Presley och Beatles hopplöst dåliga.

Goffe