Den lilla skrumpnade gumman kände sig glad över att se detta vackra barn som alla firade, som alla ville vara till lags, denna söta varelse, lika bräcklig som den lilla gumman själv, och som hon också tandlös och utan hår.
Hon närmade sig barnet, hon ville le och göra roliga grimaser till det.
Men det skräckslagna barnet slog omkring sig under smekningarna från den snälla o skröpliga kvinnan, och fyllde huset med sitt skrik.
Då drog sig den gamla gumman tillbaka till sin eviga ensamhet, och hon grät i ett hörn, och intalade sig: - Ah! för oss gamla olyckliga kvinnor är tiden förbi att försöka vara till lags, till och med mot de oskuldsfulla, och vi skrämmer de små barnen som vi vill älska!
Ref. BAUDELAIRE, Petits poèmes en prose II, Fri översättning
http://un2sg4.unige.ch/athena/baudelaire/spleen/baud_ppp_frame0.html
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar