Av Nathalie Sarraute
Förordet av Jean-Paul Sartre från boken:
Ett av de mest säregna kännetecknen från vår litterära epok, det är uppdykandet, här och där, av livskraftiga och totalt negativa verk som man skulle kunna benämna anti-romaner. I denna kategori skall jag inordna verk av Nabokov, de av Evelyn Waugh och, i en särskild mening, Falskmyntarna. Det rör sig inte alls om att motarbeta romangenren, på det sätt som romanen Makterna som Roger Caillois har skrivit och som jag skulle jämföra med, utan jämförelse för övrigt, med Brevet om skådespelen av Rousseau. Anti-romanerna behåller romanens utseende och dess kontur; det är påhittade verk som presenterar fiktiva figurer för oss och berättar deras historia. Men det är för att lättare kunna lura oss: Det rör sig om: att romanen ifrågasätter sig själv, att tillintetgöra den framför våra ögon under tiden som man bygger dess grund, att skriva romanen av en roman som inte låter sig göras, som inte kan göras, att skapa en fiktion som är för stora verk författade av Dostojevski och Meredith det som tavlorna av Rembrandt och Rubens var för Miros målning, kallad för mordet på målarkonsten.
Dessa besynnerliga verk och svårligen klassificerbara demonstrerar inte svagheten hos romangenren, de visar bara att vi lever i en epok av eftertanke och att romanen som sådan är i färd med att reflektera över sig själv. Sådan är Nathalie Sarraute’s bok: En anti-roman som läses som en polisroman. Det är för övrigt en parodi av romaner typ ”insamling” och hon inför en sorts passionerad detektivamatör som fascineras av ett banalt par – en gammal far, och en mycket yngre dotter – och håller utkik på dem och följer dem i spåret och genomskådar dem ibland, på avstånd, genom en slags tankeöverföring, men utan att nånsin veta så bra varken vad hon söker eller vad de är. Hon hittar ingenting, för övrigt, eller nästan ingenting. Hon ger upp sin undersökning på grund av en förvandling: som om polisen hos Agatha Christie, när han var på vippen att upptäcka den skyldige, plötsligt drivs till att bli kriminell.
Det är romanförfattarens oärlighet - denna nödvändiga oärligheten – som väcker Nathalie Sarraute’s avsky. Är man ”med” sina figurer, ”bakom” dem eller utanför? Och när man är bakom dem, vill man inte då få oss o tro att man stannar inom eller är utanför? Genom påhittet med denne själarnas polis som krockar med det ”yttre” av dessa ”enorma dyngbaggars” sköld och som otydligt jäktar ”det inre” utan att nånsin beröra det, så försöker Nathalie Sarraute att rädda sin ärlighet som berättare. Hon vill inte ta sina figurer varken inifrån eller utifrån därför att vi är, för oss själva och för de andra, helt och hållet utanför och innanför samtidigt. Det utanför, det är ett neutralt område, det är innanför oss själva som vi vill vara för de andra och att de andra uppmuntrar oss att vara oss själva.
Det är ”klichén” som gäller. Ty detta fina ord har flera betydelser: det betecknar utan tvivel de minst förväntningsfulla tankarna, men det är så att dessa tankar har blivit mötesplatsen för kollektivet. Var och en finner sig tillrätta där, och finner de andra där. Klichén är till för alla och den tillhör mig; den tillhör alla i mig, och den är allas närvaro i mig. Den är till sin natur det allmängiltiga; för att anpassa mig till den, så måste det till en handling: en handling genom vilken jag tar bort mitt eget speciella för att ansluta mig till det kollektiva, för att bli majoritet. Inte alls lika som de andra, men precis som alla personifierad. Genom detta utomordentligt sociala samtycke, identifierar jag mig med alla de andra genom det allmännas suddighet. Nathalie Sarraute tycks särskilja tre koncentriska sfärer av allmängiltighet: Det finns den för karaktären, den för den allmänna moralen, den för konsten och, precis, för romanen. Om jag gör en knarrig figur som gör gott, som den gamle fadern i ”Porträtt av en okänd”, isolerar jag mig i den första; om jag deklarerar, när en far förvägrar pengar till sin dotter: ”Om det inte är eländigt att se detta; och säga att han har bara henne i världen…ah! Han tar inte med sig henne, minsann”, förevisar jag mig till den andra; i den tredje, om jag säger om en ung flicka att hon är Tanagra, en graciös flicka, om ett landskap att det är ett Corot, ett berömt franskt landskap, om en familjehistoria att den är balzacienne, som av Balzac. De andra, de som har tillgång på samma nivå inom dessa områden, de samtycker och förstår mig med en gång; när de reflekterar över min inställning, min bedömning, min jämförelse, så vidarebefordrar de den som en fantastisk karaktär. Lugnande för de andra, lugnande för mej själv att jag har tagit min tillflykt till mötesplatsen för kollektivet, detta neutrala och allmänna område som inte är helt objektivt, ty när allt kommer omkring, jag håller mig där genom mitt eget beslut, inte helt o hållet subjektivt därför att alla kan nå mig och förstå mig där. Man skulle kunna benämna mötesplatsen för kollektivet, på samma gång för det subjektiva av det objektiva och det objektiva av subjektiviteten. Ty jag eftersträvar bara detta, för jag bedyrar att jag inte har hemliga skrivbordslådor, och det är tillåtet för mig, på detta område, att skvallra, att uppröras, att indigneras, att uppvisa ”en karaktär” och till och med att vara ett ”original”, det vill säga att samla ihop klichéerna på ett nytt sätt: det finns, faktiskt, ”motsägelsefulla företeelser”. Man låter mig, kort sagt, efter behag, att vara subjektiv inom gränserna för objektiviteten. Och desto mera som jag skall vara subjektiv inom dessa snäva gränser, desto mera skall man vara tacksam: ty jag skall visa att subjektiviteten är nått annat och man behöver inte vara rädd.
I sitt första verk Tropismes, redan då visade Nathalie Sarraute hur kvinnorna tillbringar sina liv att kommunicera genom klichéer: ”De pratade: Det finns bland dem beklagansvärda scener, dispyter om ingenting. Jag måste säga att det är honom jag beklagar mest i alla fall i allt detta. Hur mycket? Åtminstone två millioner. Och bara arvet efter tant Joséphine… Nej… Hur skulle ni vilja? Han skall inte gifta sig med henne. Det är en hemmafru som han behöver, han har inte förstått det själv. Men nej, det säger jag er. Det är en hemmafru han behöver.. Hemma… Hemma..” Man hade alltid sagt det åt dem. Detta, de hade väl alltid hört det sägas, de visste det: Känslorna, kärleken, livet, detta var deras område. Det tillhörde dem.”
Det är ”Pratet” enligt Heidegger, det ”man” pratar o skvallrar om och, för att säga som det är, det är det ”otillförlitliga” som berörs där. Och, utan tvivel, många författare har flyktigt berört det, i förbifarten, de har skrapat på det ”otillförlitligas mur”, men jag känner inte till någon som har gjort det, löst prat och skvaller, till ämnet för en bok: det är så att det otillförlitliga är inte romanliknande. Romanförfattarna bemödar sig däremot att övertyga oss om att världen består av oersättliga individer, alla är utvalda, till o med de onda, alla är passionerade, alla är speciella. Nathalie Sarraute låter oss se det otillförlitligas mur; hon låter oss se den överallt. Och bakom muren? Vad finns det där? Tja, exakt ingenting. Ingenting eller nästan ingenting. Kanske vaga ansträngningar för att fly från något som man anar bland skuggorna. Det otillförlitliga, den sanna relationen med de andra, med sig själv, antyds överallt, men är osynliggjord. Man jäktar på den därför att man flyr den. Om vi kastar en blick, som författaren inbjuder oss till, på insidan av folk, skymtar vi ett krälande av slappa o tentakelliknande undanflykter. Man flyr till sysselsättningar som fridfullt återspeglar det universella och det stadigvarande, flykten till de dagliga sysselsättningarna, flykten till det småaktiga. Jag känner inte till många så imponerande sidor som den som som visar oss ”den gamle” för att undkomma just dödsfruktan så kastar han sig, barfota o i nattskjorta, ut i köket för att kontrollera om hans dotter stjäl tvål av honom. Nathalie Sarraute har en vision om vårt halvflytande inre: ta bort klichéernas byggsten, så skall ni finna en flytande massa, drägel, slem, tvehågsna rörelser, amiboide. Hennes vokabulär består av en ojämförlig ymnighet för att antyda dessa långsamma roterande slingerrörelser hos dessa viskösa o levande ämnen. ”Som en slags klibbigt drägel, trängde sig deras tanke in i honom, klibbade sig fast vid honom, täckte honom invärtes.” (Tropismes, sidan 11.) Och här är den enkla kvinnan -flickan ” tyst under lampan, liknande en spröd och len undervattensplanta helt täckt av rörliga sugskålar” (Ibid, sidan 50). Det är ju så att dessa famlande undanflykter, skamliga, som de inte vågar benämna också är förhållandet till andra. På det sättet att den högtidliga konversationen, ett rituellt utbyte av klichéer, döljer en ”underkonversation” där sugkopparna berör varandra, fjäskar för varandra, inandas varandra. Det blir först och främst en olustig stämning: om jag misstänker att ni inte är helt o hållet, helt enkelt och uppriktigt den kliché som ni säger, så väcks alla mina mjuka monster; jag blir rädd: ”hon var uppkrupen på ett hörn av fåtöljen, slingrade sig, nacken spänd, ögonen var utstående: ”Ja, ja, ja”, sa hon, och hon samtyckte till varje del av frasen med en huvudnickning. Hon var skräckinjagande, len och platt, helt glatt, och bara hennes ögon var utstående. Hon hade något alarmerande hos sig, oroande och hennes mildhet var hotfull. Han kände att till varje pris så var det nödvändigt att få henne att räta på sig, att lugna henne, men att bara en person utrustad med en övermänsklig kraft skulle kunna göra det… Han var rädd, han skulle gripas av panik, man fick inte förlora en minut för att resonera, för att reflektera. Han satte igång att tala, att tala utan avbrott, om vem som helst, om vad som helst, att kämpa ( som ormen framför musiken? Som fåglarna framför boan? Han visste inte nått mera) snabbt, snabbt, utan att stanna av, utan att förlora en minut, snabbt, snabbt, medan det ännu var tid, för att hålla henne i schack, för att lirka med henne.” (Ibid, sidan 35). Nathalie Sarraute’s böcker är fyllda med denna terror: man pratar, något spricker, plötsligt blir det grå djupet av en själ upplyst och var o en har känt sin gyttja röra sig. Och sedan nej: hotet avlägsnar sig, faran är avvärjd, man återgår lugnt till att utbyta klichéer. Dessa klichéer går, faktiskt, på grund ibland och den förfärliga nakna roterande slingerrörelsen uppträder: Det tycks dem som om deras kontur upplöses, töjer sig i alla avseenden, skyddssköldarna, skalen brister överallt, de är nakna, utan skydd, de glider sammanflätade den ene i den andre, de sjunker som till botten av ett schakt… här, dit de nu sjunker, är som ett undervattenslandskap, allt verkar vara ostadigt, de oscillerar och precis som föremålen i en mardröm, de blåses upp, får underliga proportioner… en stor mjuk massa som stödjer sig på henne, krossar henne… hon försöker på ett klumpigt sätt att frigöra sig en smula, hon hör sin egen röst, en konstig o alltför likgiltig…” Det händer inget för övrigt: det händer aldrig något. Som på en överenskommelse, drar deltagarna vid denna tillfälliga oförmåga för ridån för allmänna ordalag. Alltså, man bör inte söka det i Nathalie Sarraute’s bok det som hon inte vill ge oss; en man, för henne, det är inte en karaktär, inte först o främst en historia, inte heller ett system av vanor: det är ett ständigt komma o gå och något vekligt mellan privatpersonen och den formella personen. Ibland är skalet tomt, en ”Herr Dumontet” inträder plötsligt, som skickligt har frigjort sig från privatpersonen, som inte är annat än en charmerande och livfull uppsättning av formalia. Då andas alla ut och återfår hoppet: Det är ändå möjligt! Det är ändå fortfarande möjligt. Ett begravningslugn strömmar med honom in i rummet.
Dessa få påpekanden syftar endast till att vägleda läsaren av denna svåra och excellenta bok; de försöker inte att utarma innehållet. Det bästa med Nathalie Sarraute är hennes snubblande stil, famlande, så ärlig, så full av grämelse, som närmar sig föremålet med from försiktighet, avlägsnar sig plötsligt på grund av en slags anständighet eller av blygsel framför föremålens komplexitet och som, när allt kommer omkring, bryskt överlämnar det dreglande monstret, men nästan utan att beröra det, genom den magiska effekten av en bild. Är det psykologi? Kanske Nathalie Sarraute, stor beundrare av Dostojevski, skulle vilja få oss att tro det. För mig så menar jag att genom att låta oss ana en ogripbar ärlighet, att påvisa detta oupphörliga komma o gå från det speciella till det generella, att bemöda sig att måla upp den lugnande och bedrövade oäkta världen, så har hon klarlagt en teknik som tillåter att uppnå, bortom psykologin, det verkliga och mänskliga, till och med i tillvaron.
Jean-Paul Sartre, 1947.
