Boken Candide av Voltaire och Phèdre av Racine

Boken Candide anses vara den mest utskällda boken i människans historia. På andra plats kommer då Phèdre av Racine, eller om båda är lika avskydda. Båda är väldigt intressanta och givande. Förmodligen har få personer verkligen läst dem och tänkt efter vad det igentligen handlar om.

Nedanstående är från Wikipedia:
Omslaget på upplagan från 1759, utgiven i Paris.För musikalen/operetten baserad på boken, se Candide (operett)
Candide är en satirisk pikareskroman av Voltaire, utgiven första gången 1759. Den driver med den samtida tänkaren Leibniz, i boken förkroppsligad av Doktor Pangloss (betyder ungefär 'allvetare'), som – oavsett hur mycket elände huvudpersonen 'Candide (betyder ungefär 'godtrogen') råkar ut för – står fast vid att de lever i "den bästa av världar" ("dans le meilleur des mondes possibles").

Handling
Candide är i berättelsens början en yngling, som bor på baronen Thunder-ten-Trunckhs gods i Tyskland. Senare när Candide påträffas kyssandes med slottsfröken Kunigunda sparkar baronen ut honom. Han tvångvärvas i den bulgariska armén.

Sedan får läsaren reda på lite om krigets slaktande från Candides ögon. Efter det träffar han sin gamla magister, filosofen Pangloss från slottet. På en resa till Sydamerika finner Candide drömlandet Eldorado där alla är lyckliga. Men ändå väljer han att resa vidare eftersom han inte kan leva utan Kunigunda. Han hittar henne till slut, men då har hon råkat ut för massakrer, våldtäkter och prostitution och har blivit argsint och ful. Av plikt gifter hans sig med henne ändå på en liten gård, där de bor tillsammans med Pangloss. Pangloss har innerst inne delvis lagt ner sina tankar om att allt har en mening och att de lever i den bästa av världar men väljer att fortsätta få sin omgivning att tro att han är sin gamla lärdom trogen. Candide tvivlar och deras diskussion avslutas med Candides kända replik "Det är väl talat...men låt oss nu odla vår trädgård".

Voltaires slutpoäng är den motsatta, att man måste "odla sin trädgård"; vilket är helt i linje med upplysningstidens utilistiska ideal som förkunnade att bara genom hårt slit och nyttig verksamhet kunde man uppnå framgång, filosofiskt svärmeri var således ingenting värt, vilket är lite paradoxalt med tanke på Voltaires sysselsättning. Voltaire är även mycket kritisk till klassamhället och kyrkan i denna bok.

Min egen kommentar till de två lärorika böckerna:
1. Det Voltaire skriver om klassamhället o kyrkan samt hur individer i boken är gäller i högsta grad fortfarande. Voltaire kritiserade katolska kyrkan, men den protestantiska kyrkan och frikyrkorna är inte ett dugg bättre, lika goda kålsupare.
2. Det som skildras i Phèdre av Racine upprepas oupphörligt, ständigt o jämt, mitt framför vår näsa. Men näsan sitter ju för nära o därför ser vi det inte, men oftast vill inte omgivningen se det, man ursäktar det o istället ger man sig på den som kom med kommentarer. Allt enligt Jantelagen: ”Du skall inte tro att du är något”!