On se sent pris d'angoisse …

Avoir une âme, une énergi, quelque chose de plus léger que la chair et qui s’échappe, se fonde dans l’éspace et laisse le corps seul dans son étau. /Anne Philipe

Anne Philipe: En sommar nära havet.

På bokens bakre bokomslag kan man läsa:

Det är en strålande sommar, som om de vackra dagarna aldrig skall upphöra att vara vackra. De vuxna och barnen är lediga, de spelar eller drömmer mellan havet och vinodlingarna, i den tursamma värmen. Så mycket ljus, lugn, närvarande och utlovad glädje – en ung kvinna väntar barn inom kort – lustigt nog blir ni beklämda till slut. Man känner sig gripen av ångest och man förargar sig, därför att ingenting motiverar det. Det är miraklet och konsten med den här boken. En klippa i jämvikt, ett fallande löv räcker att oroa oss. ”Har du märkt att, säger en figur, när man är som mest lycklig, så tänker man på döden.” Döden som fångar oss lika enkelt som en orm som slukar en kanin.

Som förord står det bland annat följande:

En sommar nära havet, bringar oron till läsaren, med en märklig utstrålning, glädjen som vacklar, döden bakom varelserna och tingen. Som kritikern Matthieu Galey beskriver det: När hon betraktar er, så har man intrycket att hon ser någon annan bakom er, att hon hör orden som man inte säger, och det är så hon skriver, som det ogripbaras musikant.



Fri översättning från franska